Vilken lagstiftning stöder sig socialarbetarna på då de beviljar tjänster? Vilka kriterier följer man? Och hurudant stöd vill personer med utvecklingsstörning ha? Diskussionen var livlig och jag passade på att fråga om olika saker. Personlig assistans, beviljas det till personer med utvecklingsstörning?
Vi diskuterade länge om svårigheterna i hur man tolkar lagstiftningen, och om personer med utvecklingsstörning kan definiera sina stödbehov, såsom det stipuleras i lagen. Trots att det finns ett assistanscenter i Vasa kan arbetsledningen vålla huvudbry. Assistansen kan nämligen innebära att många olika personer kopplas in och det krävs en hel del arbetsledning för att få det att fungera.
Socialarbetarna berättade att det ofta blir de anhöriga som tar ansvar för att allt ska fungera. Därför beviljar man i Vasa hellre något som kallas ”effektiverat stöd”, som hänför sig till specialomsorgslagen.
Det betyder i praktiken att personer med utvecklingsstörning får extra stöd på sitt boende eller i sin dagliga verksamhet om de behöver. Det kanske finns flera personer som är i behov av effektiverat stöd, och då kan man anställa en extra person på heltid, vilket i sin tur ger assistansen mera kontinuitet. I Vasa har man också beviljat medel för stödpersoner för fritids- och samhällsarbete.
Trots att detta låter bra finns det också risker i systemet. ”Effektiverat stöd” eller stödpersonsverksamhet är inte subjektiva rättigheter. Om kommunens ekonomi kräver, kan man bestämma sig för att spara in dessa tjänster.
Personlig assistans, däremot, är en subjektiv rätt som inte kan sparas in om den blivit beviljad. Jag funderar på hur personlig assistans ska utvecklas så att den bättre betjänar personer med utvecklingsstörning. Åtminstone borde man utveckla assistansens olika möjligheter, och införa till exempel modellen ”stöd i att fatta beslut”, så att assistansen också skulle fungera för personer med utvecklingsstörning. Assistansens grundidé om att stärka självbestämmande, det är också bra för personer med utvecklingsstörning.