För närvarande ansvarar ca 140 kommuner eller samarbetsområden för social- och hälsovårdstjänsterna i Finland. Det behövs en reform eftersom det finns problem i fråga om tillgången till social- och hälsovårdstjänster – befolkningens ojämlikhet har fortsatt att öka. Kommunerna kämpar för att ordna tjänsterna när befolkningen åldras och antalet personer i arbetsför ålder minskar.
Arbetsgruppen föreslår att social- och hälsovårdstjänsterna ska överföras från kommunerna till social- och hälsovårdsområden. Samtidigt ska samkommunerna för sjukvårdsdistrikt och specialomsorger om utvecklingsstörda avvecklas och deras verksamhet omorganiseras. Enligt förslaget ska det i Finland bildas 34 social- och hälsovårdsområden/kommuner med ansvar för att ordna så gott som alla social- och hälsovårdstjänster.
Detta väcker ju många frågor när det gäller de svenska omsorgstjänsterna. Vilken är Kårkulla samkommuns framtid och hur kan vi garantera svenska tjänster i områden där svenskan är i en verklig minoritet. All den samlade kunskap som finns i Kårkulla samkommun kan gå förlorad.
Kårkulla samkommun har haft svårigheter med att utveckla verksamheten och få beslutsfattandet att löpa smidigare. Att förhandla med så många kommuner är säkert inte lätt. Verksamheten bedrivs på ett stort geografiskt område vilket utan tvivel inte underlättar beslutsfattandet. Kårkulla har arbetat hårt med förnyelse, bland annat har man inlett en organisationsförändring under år 2012.
Samtidigt kan man läsa i bland annat HBL hur anhöriga kämpar med sina barn för att få tjänster. Det finlandssvenska fältet är splittrat. FDUV har under många år framfört en tanke om att resurscenter bildas i de olika regionerna, ett i Nyland och ett i Österbotten och eventuellt ett i Åboland.
Resurscentren skulle betjäna personer med utvecklingsstörning ur ett bredare perspektiv. Man skulle erbjuda stöd när det gäller kommunikation, hjälpmedel och material, pedagogiska tjänster, familjekurser, boendetjänster, daglig verksamhet och specialsjukvård. Dessutom skulle resurscentret erbjuda basinformation om stöd och service.
Resurscentrens tjänster kunde produceras både av kommunala producenter men också av tredje sektorn. Det skulle betyda att vi på ett bättre sätt kunde samordna stödet för personer med utvecklingsstörning i Svenskfinland. I dag är familjerna tvungna att söka stöd från många olika håll och det kräver mycket kunskap och tid av familjens redan knappa resurser.