Jag funderar på delaktighet och hur innebörden i ordet har ändrat för mig genom åren. Det är särskilt aktuellt som sakkunnig i projektet Funktionsrätt i praktiken, där jag jobbar med att utveckla delaktighet för personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF).
Varför är det så svårt att uppnå delaktighet för personer med IF att det krävs särskilda projekt? Och detta är verkligen inte det första projektet om delaktighet jag varit involverad i under min yrkeskarriär!
När jag började inom omsorgen för 21 år sedan diskuterade vi aktivt delaktighet. Inom Kårkulla utförde vi säsongsamtal med personer med IF en till två gånger per år. Det var en del av kvalitetsarbetet för att fånga upp personernas trivsel, trygghet, utveckling och liknande.
Det fanns brukarråd, som senare blev servicetagarråd. Det hölls val inom verksamheterna och råden hade en viktig uppgift inom organisationen. De fick bland annat ta ställning till vilken fortbildning personalen behövde, kommentera nya byggen och andra viktiga planer för samkommunen.
Inom det nationella Kasteprojektet (2010–2013) var det fokus på personer med IF:s röst i serviceplanering. Vi ordande seminarier och bjöd in sakkunniga från Storbritannien för att inspirera och lära oss professionella att beakta individens egen röst – alltså delaktighet.
Personcentrerad planering blev en fortsättning på detta. Det arbetssättet fokuserar på individens specifika önskemål och behov av stöd – det handlar om delaktighet.
År 2016 ratificerade Finland FN:s funktionshinderkonvention, och samma år fick vi ny lagstiftning om självbestämmande för personer inom specialomsorgen. För att förverkliga självbestämmande behöver personer med IF vara delaktiga i frågor som berör deras eget livet.
Själv fortsatte jag inom FDUV med flyttförberedelse. Verksamheten handlade om att lyssna till personen med IF och vad hen önskar när det gäller boende och framtid – alltså delaktighet i det egna livet.
Och nu då detta projekt – att utveckla delaktighet för personer med IF inom välfärdsområdena. Det handlar om att stöda och inspirera välfärdsområdena att starta servicetagarråd och utveckla olika arbetssätt som stöder delaktighet inom de olika serviceformerna, som boenden och dag- och arbetsverksamheter. Bland annat har jag glädjen att äntligen få testa den svenska delaktighetsmodellen, som bygger på att lyfta fram och ge plats för den svagare rösten inom olika verksamheter.
Det har minsann varit många svängar kring delaktighet under åren! Lite provocerande undrar jag: Varför i hela världen behövs det så här mycket arbete kring det mest primära i mötet mellan människor – att se, lyssna och respektera oavsett färg, språk eller funktionsförmåga?
Men jag märker fortfarande olika dimensioner av ordet delaktighet, och upplevelsen av delaktighet. Den mest berörande stunden av delaktighet upplevde jag nyligen då jag såg DuvTeaterns föreställning ”Livsfarligt på allvar”. Tusen Tack till DuvTeatern för upplevelsen – personer med IF kan vara fullt delaktiga!
Jag vet inte om det var DuvTeaterns pjäs eller nya insikter genom delaktighetsmodellen som gör att min upplevelse av delaktighet har förändrats. Vi gör det ofta onödigt krångligt. Det är väl bara att vara sig själv; att komma bort från det professionella jaget och vara sig själv i mötet mellan människor?
Vilken tur att jag ännu har möjlighet att vara med och påverka attityder och främja olika arbetssätt för att stöda personer med IF till full delaktighet – det mest naturliga och självklara i världen!
Text: Susanne Tuure, sakkunnig inom projektet Funktionsrätt i praktiken som bland annat jobbar för stärkt delaktighet
