Alla måste delta i spartalkot heter det när Finlands ekonomi ska räddas. Vi undrar om beslutsfattarna förstår att en del drabbas betydligt hårdare i detta spartalko – och om de verkligen tycker att det är rätt.
Vi talar om bland annat personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras familjer. Om ens inkomster sedan tidigare är mycket små, blir också mindre nedskärningar i bidrag här och där, höjda medicinkostnader och högre klientavgifter en ohållbar situation.
De som är beroende av stöd för sin försörjning och mycket social- och hälsovårdstjänster för sitt välbefinnande är verkligen i blåsten. För dessa kan svaret inte vara att de ska arbeta mer – särskilt inte om stödet som ska möjliggöra arbete begränsas.
Inom gruppen personer med intellektuell funktionsnedsättning är variationen stor. En del kommer aldrig att kunna jobba på den öppna arbetsmarknaden, men en del både kan och vill om de får rätt stöd. Olika nedskärningar har dock ytterligare försvårat deras möjligheter att få och behålla lönearbete.
Många föräldrar och närståendevårdare har inte heller möjlighet att jobba mer om inte familjen får rätt typ av stöd och mindre byråkrati att hantera. Omsorgen och vården av det egna – ibland vuxna – barnet, samt all den koordinering som behövs för att stödhelheten ska fungera slukar i många fall det mesta av föräldrarnas tid och energi. Många håller på att krokna när det kommer nya beslut om nedskärningar eller försämringar i service. Om de fick rätt stöd skulle många fler kunna jobba, åtminstone deltid.
I spartider verkar socialservice ses endast som en utgiftspost, men riktar vi resurserna rätt stöder vi människors och hela familjers välbefinnande. Vi ger dem bättre förutsättningar att ta hand om sig själva och vi undviker större behov av stöd och vård i framtiden.
Samtidigt lever vi upp till den grundläggande principen om att ta hand om samhällets mest utsatta. Enligt vår erfarenhet vill politikerna göra det. Men tyvärr talar besluten ett annat språk.
Senast nu, om och när fler nedskärningar ska göras, måste beslutsfattarna prioritera annorlunda och vi alla stå upp för rätten till ett gott och människovärdigt liv – också för personer med funktionsnedsättning.
Till syvende och sist handlar detta om etik och värdegrund. Vi som möter dessa människor vet att de bidrar med något oerhört värdefullt som man knappt kan sätta ord på, än mindre en prislapp. Hur skulle ett samhälle som inte värnar om den mänskliga mångfalden se ut? Det skulle vara ett fattigt samhälle där empatin tystnat och människovärdet förlorat sin betydelse.
Mikaela Björklund, förbundsordförande
Annette Tallberg-Haahtela, verksamhetsledare
