Forskare: Orättvist att kategoriskt döma ut föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning

– Det är orättvist att döma ut föräldrar med IF så kategoriskt som man gör, utan att erbjuda dem stöd och se i vilken utsträckning det kan hjälpa dem.

Det säger Mårten Hammarlund, psykolog, barnpsykoterapeut och forskare verksam vid Ericastiftelsen och Stockholms universitet. I sin forskning har han tillsammans med professor Pehr Granqvist och docent Tommie Forslund tittat på hur erfarenheter i barndomen och psykosocial utsatthet hänger samman med föräldraskapsförmågor hos mammor med lindrig IF.

Det är en allmänt utbredd kunskap att erfarenheter av våld och övergrepp under ens uppväxt kan påverka föräldraskapet. När Mårten i sitt jobb inom barnpsykiatrin träffade föräldrar med IF slogs han därför av att det var väldigt ovanligt att tänka i de termerna just när det gällde den här gruppen. I stället tog man förhastat förgivet att alla svårigheter hade att göra med funktionsnedsättningen. Det gjorde honom nyfiken.

– Det fanns ett spännande glapp mellan den allmänna utvecklingspsykologin och gruppen föräldrar med IF. Man glömde bort att de också är människor med sina erfarenheter och sin bakgrund.

Det vanligaste missförståndet är att om man har en intellektuell funktionsnedsättning så kommer man med nödvändighet att få väldigt omfattande svårigheter i föräldraskapet.

I sin forskning fann de att mammor med lindrig IF på gruppnivå har en större risk för svårigheter med att förstå och möta sina barns signaler, men den risken verkar också i relativt stor utsträckning vara kopplad till just deras egen utsatthet under uppväxten och till att de ofta lever under väldigt svåra förhållanden.

– Precis som för andra föräldrar.

De fann också att det finns en stor variation inom gruppen mammor med intellektuell funktionsnedsättning. Många mammor med IF hade inte några påtagliga svårigheter med att förstå barnets signaler. Den gruppen kännetecknades av bättre erfarenheter under uppväxten och bättre levnadsförhållanden som vuxna.

– De hade oftare till exempel en partner som hjälpte till att ta hand om barnen eller hade positiva kontakter med sina egna föräldrar eller med andra som kunde vara med och hjälpa till och  avlasta i vardagen.

Mårten Hammarlund beklagar att frågan om föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning blivit så polariserad. - I den allmänna debatten blir det ofta väldigt svartvitt, säger han. Foto: Privat

Skadliga fördomar

Vad är vanliga missförstånd om föräldrar med IF?

– Det vanligaste och mest utbredda missförståndet är att om man har en intellektuell funktionsnedsättning så kommer man med nödvändighet att få väldigt omfattande svårigheter i föräldraskapet.

Enligt Mårten används diagnosen därför ofta nästan som en ersättning för bedömningar av vad föräldrarna med IF faktiskt klarar, och professionella kan automatiskt se det som bäst för barnet att det blir placerat.

– I sådana fall rör det ju sig om ren diskriminering. Man behöver göra ordentliga bedömningar precis som för alla föräldrar. Mammor med lindrig IF löper större risk för svårigheter i föräldraskapet, men det betyder inte att den enskilda mamma jag träffar kommer att ha omfattande svårigheter, eller vara oförmögen att utvecklas i sitt föräldraskap med stöd. Om man nu är orolig för omvårdnadsförmågan behöver man göra en bedömning av hur väl det funkar för just den här föräldern.

Självklart ska personer med lindrig IF också få skaffa barn om de själva vill. De har också rätt till kärlek och att få bilda familj och skapa meningsfulla sociala sammanhang för sig själva.

Fördomar kan också påverka den egna tilliten till föräldraskapet.

– Om man sedan tonåren har fått höra att man inte ska skaffa barn eller att man inte kommer att klara av det, och dessutom blir direkt eller indirekt ifrågasatt varenda gång man har kontakt med professionella, då tror jag att de allra flesta av oss inser att det skulle vara ganska tufft att vara förälder.

Det är ju lite kontroversiellt, åtminstone bland allmänheten, att personer med IF som  själva behöver stöd skaffar barn, vad tänker du om det?

– Jag tänker att det är som för alla andra. Vi är människor och har rätt till den frihet vi har och självklart ska personer med lindrig IF också få skaffa barn om de själva vill. De har också rätt till kärlek och att få bilda familj och skapa meningsfulla sociala sammanhang för sig själva. Det tycker jag inte är så kontroversiellt egentligen.

Mårten påpekar att det i praktiken är just personer med lindrig IF som blir föräldrar.

– Sedan har givetvis alla barn också rätt till en rimligt trygg uppväxt med föräldrar som ser och förstår deras behov och kan ta hand om dem på ett tillräckligt bra sätt. I den mån man växer upp i en familj där den tryggheten är svår att få till – oavsett om en förälder har en IF eller inte – så tänker jag att det är en skyldighet för samhället att gå in och erbjuda stöd och – om det behövs –skydd för barnet. 

Stödet behöver vara anpassat, konkret och långvarigt

Hur kan vi då stödja de här familjerna på bästa sätt?

– Stödet behöver vara anpassat efter den kognitiva funktionsnivån.

Enligt Mårten behöver stödet ofta vara mer praktiskt, konkret, och direkt inriktat på viktiga föräldraförmågor, snarare än att man bara sitter och pratar om hur man är som förälder. En svårighet är att man ofta tänker att socialtjänstens insatser ska leda till att föräldrarna blir oberoende av stöd så snabbt som möjligt.

– I det här fallet behöver det kanske finnas med under stora delar av barnets uppväxt. Ibland går det alldeles utmärkt och då behövs det inte särskilt mycket stöd. I andra perioder kanske en förälders oförmåga att möta barnens aktuella utvecklingsbehov blir större, och då behöver man kunna gå in och erbjuda mer stöd.

Man behöver ofta erbjuda stöd som är lite bredare, att det inte bara handlar om hur föräldern möter det enskilda barnet utan också hjälpa till med alla de andra sakerna runt familjen.

– Kontinuiteten är viktig så att man finns med som professionell över tid och blir en stödperson i familjens vardag.

Dessutom är det centralt att inte bara stirra sig blind på förälder-barnrelationer.

– Man behöver ofta erbjuda stöd som är lite bredare, att det inte bara handlar om hur föräldern möter det enskilda barnet utan också hjälpa till med alla de andra sakerna runt familjen.

Mammor med lindrig IF vars barn växt upp i sin ursprungsfamilj, har i intervjuer lyft upp vikten av professionella som jobbat för att det ska gå att behålla barnet.

– Det har funnits mer av en samarbetsallians än det kritiska ifrågasättandet som ofta väcker väldigt mycket osäkerhet.

Från FDUV kan man låna en babydocka med vilken man kan testa hur det är att ta hand om en baby. Mårten Hammarlund tycker den här typen av sätt att konkretisera föräldraskapet är jättebra, som ett inslag i stöd till föräldrar med IF. – Man kan också använda det med personer som redan väntar barn för att öva på hur man byter en blöja till exempel, eller hur man vyssjar ett barn för att hjälpa barnet att komma till ro. Foto: Matilda Hemnell

Föräldraskapet behöver inte vara perfekt

Mårten poängterar att han först och främst är barnpsykolog och att barns behov och rättigheter är oerhört viktiga för honom.

– Om ett barns rättigheter behöver ställas mot en förälders rättigheter anser jag att barnets rättigheter trumfar förälderns, eftersom barnet är ännu mer sårbart och utsatt. Däremot tycker jag att man lite för ofta tänker på föräldrars och barns rättigheter som någonting som alltid står emot varandra. I många fall sammanfaller de ju. Barn har generellt ett intresse av att slippa bli separerade från sina anknytningspersoner, så länge omvårdnaden de får är tillräckligt god.

Här är formuleringen ”tillräckligt god” central. Enligt Mårten har det blivit vanligt att man i vårdnads- eller barnskyddsutredningar hänvisar till oro för barnens anknytning. Det är också en vanlig orsak till omhändertagande av barn till föräldrar med IF.

– Jag tycker att det är viktigt att förstå att det allra viktigaste som John Bowlby, som utformade anknytningsteorin, upptäckte var barns behov av kontinuerlig tillgång till tillräckligt bra vuxna. De behöver inte vara perfekta utan de behöver – på det stora hela – vara välvilliga, låta bli att bete sig skrämmande och kunna möta barnets behov och signaler på ett rimligt bra sätt.

Se nyanserna, motverka polarisering

I ljuset av sin forskning efterlyser Mårten en mer nyanserad diskussion om föräldrar med IF.

– Det är en fråga som av olika anledningar har blivit väldigt polariserad, tyvärr. I den allmänna debatten blir det ofta väldigt svartvitt.

Å ena sidan har man tidigare i stora delar av västvärlden begått rena övergrepp mot den här gruppen människor med bland annat tvångssteriliseringar. När man nu försöker hantera historien och skapa förutsättningar för individer med intellektuell funktionsnedsättning att bli föräldrar tenderar det ibland att gå snett åt andra hållet.

Jag hoppas kärnbudskapet från den forskning vi har gjort är att man behöver komma bort från den här polariseringen och förutfattade meningar då vi tittar på den här gruppen, som ändå är en grupp olika individer.

– Man kan då underdriva riskerna eller behovet av stöd, eller i alla fall behovet av att bedöma individuellt enskilda föräldrars förmåga, och så fort man blir orolig stämplas det som diskriminering.

Å andra sidan finns fortfarandet en väldigt stark tradition som handlar om att om man har en IF, är man per definition inte tillräckligt bra som förälder.

– Jag hoppas kärnbudskapet från den forskning vi har gjort är att man behöver komma bort från den här polariseringen och förutfattade meningar då vi tittar på den här gruppen, som ändå är en grupp olika individer.

Text: Matilda Hemnell

Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 4/2024 med temat familj.