Roland Grankulla bor i en lägenhet i Larsmo centrum. Tidigare bodde han i höghuset bredvid, men den lägenheten hade fönster mot gården. Han såg ingen trafik, och knappt några människor. Nu har han utsikt mot S-Market, skolan och trafiken. Nu är det liv och rörelse. Det gillar han.
– Om man mår dålig eller känner sig ensam så gör det gott att ens få se andra människor, säger Roland.
Roland sticker inte under stol med att han känner sig ensam. Han har i flera repriser talat öppet om sin ensamhet, bland annat i tv-programmet Himlaliv.
En riktig vän håller kontakt. Nu är det bara jag, jag, jag som måste ta kontakt. Man blir trött på det. Man känner sig påträngande.
Helt ensam är han ändå inte. Han har daglig kontakt med sin mamma och han har åtta syskon. Men han saknar en riktig vän.
– En riktig vän håller kontakt. Nu är det bara jag, jag, jag som måste ta kontakt. Man blir trött på det. Man känner sig påträngande.
När han var yngre hade han flera som han umgicks med, men när de andra bildade familj blev han ensam kvar.
– De fick barn och så ses man inte mer.
Det är förstås inget personligt mot Roland, livssituationerna är bara olika, men det minskar inte på Rolands ensamhet.
Roland Grankulla har i flera repriser offentligt talat om sin ensamhet.
Drömmen om en livskamrat
Roland har också drömt om att hitta någon att dela sitt liv med. Men han uppger att det inte varit lätt och att han nu i den här åldern slutat att söka. Han är 47 år.
– Största problemet är de här benen, säger Roland och låter förstå att personer utan funktionsnedsättning inte är intresserade av honom.
Samtidigt känner han sig inte som en av dem han till exempel jobbar med på arbetscentralen. Många av dem behöver mycket mer stöd än han. Som livskamrat skulle han vilja ha någon som kunde hjälpa till med det han själv inte klarar av.
Roland har en stödperson, det har han haft i flera år. Stödpersoner är frivilliga fritidsvänner som kommunen betalar en liten ersättning åt (läs mer längre ner).
Stödpersonsverksamheten tycker Roland är bra, men en utmaning är att stödpersonen sällan har tid att binda sig för någon längre period, så de har bytts ut rätt ofta. Nu har han nyligen fått en ny stödperson.
Fattigdom och ensamhet går ofta hand i hand
Någon enstaka gång har Roland deltagit i FDUV:s eller DUV-föreningarnas verksamhet vars syfte är att bidra till gemenskap och en meningsfull fritid. Han överväger också att delta i nästa dansgala.
– Men det är ganska dyrt, konstaterar Roland.
Inträdet är tio euro och så blir det en kostnad för busstransporten. Kanske inte så stora summor, men summor som kan vara oöverkomliga för den som lever på pension och arbetsersättning.
Roland jobbar på Intek, Kårkullas arbetscentral i Jakobstad, där han gör underleverantörsjobb. För det får han en liten arbetsersättning, men han drömmer om jobb på en riktig arbetsplats.
Han har försökt hitta ett lönearbete utan att lyckas. En del jobb är uteslutna eftersom han inte klarar av att stå hela dagen, men visst borde det finnas mer än nog av jobb där man sitter.
Ett riktigt lönearbete skulle innebära mer pengar att röra sig med. Roland upplever att han har pengar så han klarar sig, men medger också att det skulle vara roligt med en södernresa.
– Det längsta jag någonsin flugit är till Helsingfors.
Eftersom Roland Grankulla liksom många med funktionsnedsättning inte har ett jobb har han små inkomster och det begränsar hans möjligheter till socialt liv.
Inte ensam om att vara ensam
Vad har Roland då för råd och önskemål? Hur kunde vi minska på ensamheten i Finland? För Roland är inte ensam om att vara ensam. Enligt Institutet för hälsa och välfärd uppger en av tio finländare att de känner sig ensamma, och ensamhet är något som påverkar vårt välmående i allra högsta grad.
Det skulle kännas bättre om någon frågar att kommer du med. Många säger att det är bara att gå med, men inte är det så lätt.
Roland efterlyser någon verksamhet eller något ställe dit äldre personer kan gå, som en ungdomsgård, fast för äldre. Folk kunde överlag ta mer hand om varandra, hälsa på varandra och fråga hur man har det, anser Roland. Han önskar också att fler skulle be honom komma med på olika grejer.
– Det skulle kännas bättre om någon frågar att kommer du med. Många säger att det är bara att gå med, men inte är det så lätt, konstaterar Roland.
Där finns den där gnagande känslan av att inte passa in, inte höra till, inte få vara med. Eventuellt bottnar den i barndomens mobbning som bara fortgick även om lärare och rektor försökte få ett stopp på det.
– Jag blev mobbad för olika saker, mina ben och sånt.
Roland Grankulla visar var på kartan Karesuando ligger. I Karesuando känner han sig välkommen och uppskattad.
Vänskap i Karesuando
I de riktigt svåra stunderna har Roland mörka tankar och funderar på vad han egentligen har för uppgift. Men en sak får Roland att verkligen skina upp. Det är när han talar om Karesuando, en ort i Norrbotten i Sverige, som han besöker några gånger per år.
I Norrbotten hälsar man på varandra. Där behöver jag inte vara ensam.
– Det är stor skillnad på Sverige och Finland. I Norrbotten hälsar man på varandra. Där behöver jag inte vara ensam. Där står dörrarna öppna för mig. De klappar och ger kramar. De är varmare. Många finländare är sådana att de knappt skakar hand, säger Roland.
Vem vet, kanske han ännu en dag kan flytta dit? Om han bara hittade någonstans att bo och ett arbete skulle han göra det omgående. Om inte på heltid – knotten på sommaren vill han gärna slippa – så delar av året. Han ser åtminstone framemot att få åka dit vid månadsskiftet, eller senast till påsk.
– Till påsken ringer de alltid och frågar att visst är du på väg upp? Där uppe i Sverige mår jag bra. När man far hem så sitter man nog med tårar i ögonen.
För där hemma väntar ingen. Ingen utom ensamheten.
Text: Matilda Hemnell
Foto: Ann-Britt Pada
Artikeln har tidigare publicerats i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan 4/2019 med temat ensamhet.