Annette Tallberg, som är projektledare för projektet Skräddarsydd boendeservice, fick i september 2013 bekanta sig med hur boende och service ser ut i Skottland i dag. Hon delade med sig av sina erfarenheter i sin resedagbok som vi publicerade i Gula Pressen 1/2014.
Söndag 1.9.2013
Det är med spänning som vi landar i Glasgow första söndagen i september. Mina medresenärer är representanter för olika sjukvårds- och specialomsorgsdistrikt i Finland och Kehitysvammaliitto, som också arrangerat resan.
Under fyra dagar ska vi bekanta oss med hur man ordnat boende och service för personer med utvecklingsstörning i Skottland. Borttappade väskor skapar lite kaos i gruppen, men dagen avslutas med en gemensam middag och diskussion kring de kommande dagarnas program.
Det finns många likheter mellan Skottland och Finland: båda har ungefär lika stor befolkning och antalet invånare i våra största städer motsvarar varandra.
Också i Skottland tenderar befolkningen att koncentreras till vissa områden, medan andra områden såsom Högländerna är betydligt mindre befolkade.
Men det finns också olikheter: redan för cirka 15 år sedan avvecklades institutionerna i Skottland. Man frångick tänkandet att personer med utvecklingsstörning är en specialgrupp som behöver specialservice och gick in för att utveckla ett system som bygger på individuell budget och makt att själv besluta så långt som möjligt om den service man vill ha och behöver.
Resurser flyttades från 16 nationella vårddistrikt (National Health Service-board) till 32 regionala socialförvaltningar (Social Work Departments) och man började planera för hur servicen på gräsrotsnivå skulle utvecklas. Nedläggningen föregicks inte av ett nationellt program såsom i Finland utan styrdes av eldsjälars engagemang samt internationellt människorättstänkande.
De kommande dagarnas program ska handla om medborgarskap, boende och tjänster i närsamhället, frågor som är på tapeten i Finland. Jag känner mig förväntansfull – det ska bli intressant att få se hur systemet fungerar i praktiken.
Måndag 2.9.2013
Efter en engelsk frukost på hotellet bär det av mot Inclusion Glasgow, som jobbar med att konkret stöda personer i deras hem.
John Dalrymple, VD vid Neighbourhood Networks berättar om tiden då nedläggningen av institutionerna började i Skottland på 1990-talet.
Vi träffar också Jaynie Mitchell, mamma till två personer med utvecklingsstörning, som stöder personer med funktionshinder att planera och förverkliga sin egen service. Hon berättar om hur Inclusion Glasgow arbetar med stödcirklar.
Man börjar med att skapa en stödcirkel kring personen. Stödcirkeln består av professionella men också av personer som känner den stödbehövande väl: föräldrar, syskon och vänner. Tillsammans funderar man i nätverket hur man skall kunna skapa mera kontakter med invånare och instanser i den stödbehövandes vardag.
En viktig princip är just att inte heller skydda för mycket utan att ge personen möjlighet att växa genom fler upplevelser och också (mindre) misstag. Jaynie, som själv genomgått motsvarande process med sin son Ross, konstaterade att Ross syskon många gånger haft en klarare bild av Ross kapacitet, då hennes egen första instinkt varit att skydda så mycket som möjligt.
Planeringen av stödet sker alltså som ett nätverksarbete, och de som behöver mest stöd i sin vardag får också ett team av assistenter, som samarbetar för att stöda personen i att nå sina mål. Visst kan det komma perioder då den stödbehövande mår sämre och kanske till och med uppvisar aggressivt beteende – men det finns ofta en orsak till detta. Nätverkets uppgift blir då att tillsammans se över situationen och fundera över vad det är som förorsakar beteendet samt på vilket sätt man kan lugna situationen igen.
Vår första dag är intensiv, men lärorik. Vi får träffa brukare, anhöriga och personal, och alla säger samma sak: den individuella budgeten ger brukaren mera makt och därmed högre livskvalitet.
Tisdag 3.9.2013
På tisdag träffar vi representanter för socialförvaltningsområdet North Lanarskshire. North Lanarskshire är ett av de 32 områden, som efter nedläggningen av institutionerna fått allt större ansvar för att utveckla servicen nära kommuninvånaren.
Här är alla brukare på samma linje, oberoende av om stödbehovet beror på t.ex. funktionsnedsättning, missbruk eller ålderdom.
Genom stödcirkelplanering uppstår ett partnerskapsförhållande mellan brukare, familj och kommun. Utgångspunkten är att kommunen måste ge personen ifråga alternativ och kontroll över var och med vem han eller hon ska bo (om med någon alls), vad han eller hon ska göra på dagarna och hur stödet skall ges.
Man utgår från att personen klarar sig bäst ifall han eller hon kan dra nytta av sina naturliga kontaktnät och fokus sätts därför på att hitta kontakter där man bor. Socialarbetaren och stödnätverket hjälper personen att drömma om vad livet kan ge, som stöder honom eller henne att uppnå sina mål. Hit hör också att hjälpa personen att ta kontrollerade risker.
Tankarna tvinnar när vi kommit tillbaka till hotellet. Mest förvånad är jag över kommunens uppfattning om att servicen blir mer kostnadseffektiv ju mer individualiserad den är och att kommunen kunnat notera att också personer med utåtagerande beteende, som vanligtvis behöver mycket mera stöd, lugnat sig betydligt då de fått större makt att påverka sin service.
Den individuella budgeten ger personen möjlighet att välja det stöd som han vill ha, vilket leder till att behovet av professionell hjälp från myndigheternas håll minskar med tiden.
Onsdag 4.9.2013
På onsdagen besöker vi Neighbourhood Networks och träffar igen John Dalrymble, som berättar om organisationens verksamhet. Neighbourhood networks utgår från samma värderingar som KeyRing i England, d.v.s. att personer i näromgivningen anställs för att stöda brukaren också utanför myndigheternas kontorstid.
I praktiken jobbar den anställda 14–16 timmar per vecka och stöder brukaren som bor i närheten genom att vara tillgänglig, t.ex. genom att svara i telefon då man känner behov av att prata. Eftersom den anställda själv bor i närheten kan han eller hon också ge tips om vad som är på gång i omgivningen och en gång per månad träffas hela nätverket på ett café eller en pub och planerar då in gemensamma aktiviteter, som brukarna vill göra tillsammans.
Organisationen stöder över 200 personer och har 25 anställda, varav största delen arbetar deltid. Den anställda förbinder sig att vara anträffbar en viss tid några kvällar i veckan men kan också ta emot meddelanden och ringa upp senare, ifall det behövs. Erfarenheterna från både personal och brukare är att behovet att ringa minskat då man vet att det finns någon där, som vid behov kan ge råd eller lyssna tills man känner sig bättre.
På eftermiddagen har vi rundabordsdiskussioner med brukare och anställda. Det är intressant att höra att de två till fem första åren efter att man gått in för ett sådant här system är svårast: efter detta vänjer brukaren sig oftast vid att stödet finns där för dem, och att de alltid kan ringa om de behöver tala med någon.
Mera makt ger nöjdare kommuninvånare
I flyget hem är det många frågor och tankar som dyker upp. Visst, våra samhällssystem ser olika ut och säkert finns det mycket som inte går att tillämpa rakt av här i Finland.
Skottland har fått kämpa för att genomföra nedläggningarna, inte bara mot fackförbund som oroat sig för att arbetsplatserna inom sjukvårdsdistrikten försvinner, utan också mot attityder som säger att personer med utvecklingsstörning är en specialgrupp och därmed måste skyddas från risker som hör till ett normalt liv. Det är skrämmande att stöda förändring och balansgången mellan risk och möjlighet är tunn.
De skottska erfarenheterna visar ändå att det går att jobba med risker och attityder. Sättet att planera service genom stödcirklar och sedan ge personerna mera makt att besluta om vad de skulle vilja göra med den individuella budgeten tyder på en hög livskvalitet för personer som med stöd av sina närmaste själva har fått vara med och planera sin service.
Då vi nu planerar om vårt servicesystem borde vi kanske i allt högre grad ta in brukarnas erfarenheter och önskemål som riktgivande i planeringsskedet.
Text & foto: Annette Tallberg
