Historien är inte given, det finns inte bara en sanning utan flera, och genom narrativ organiserar vi detta kaos. Problemet är om berättelsen blir för ensidig. Det menar Niklas Altermark som är forskare vid Lunds Universitet.
Det vanliga är nämligen att vissa grupper osynliggörs i den officiella historieskrivningen, som i regel skrivs ur de priviligierade gruppernas perspektiv.
– I Sverige berättar vi gärna historien om hur vi varit ett demokratiskt land sedan 1921. Men personer med intellektuell funktionsnedsättning fick rösträtt först 1989, exemplifierar Niklas Altermark.
En mörk dåtid och en ljus framtid?
Det finns en standardberättelse om personer med intellektuell funktionsnedsättning och funktionshinderpolitik, menar Niklas Altermark. Den går ungefär så här:
Det var en gång en mörk dåtid där staten förtryckte personer med funktionsnedsättning. De låstes in på institution, deras sexualitet reglerades genom sterilisering, deras liv var på många sätt begränsat och de saknade rättigheter.
Så kom en våg av frigörelse. Genom politisk kamp blir personer med funktionsnedsättning en del av samhället. Institutioner läggs ner och funktionshindrade tilldelas lika och fulla medborgerliga och mänskliga rättigheter.
Denna historia berättas inte bara med ord. Den visualiseras genom bilder. När vi beskriver dåtiden visar vi bilder över institutioner och vanvård. När nutiden ska beskrivas tar vi fram bilder av glada personer med funktionsnedsättning som gör sådant som ”vanliga” människor gör.
Ingen är alltid glad
– Men inte är personer med intellektuell funktionsnedsättning alltid glada. De har samma känsloregister som alla andra. Visst är det viktigt att visa att en intellektuell funktionsnedsättning inte är en tragedi, men vi måste bredda bilden. Livskvalitet är inte det samma som att vara glad hela tiden, säger Niklas Altermark.
Det är det som är den springande punkten i hans kritik mot standardberättelsen.
Mitt liv blir inte bättre av att det var sämre förr.
– Vad missar vi om vi bara berättar denna historia? Den är sann i någon bemärkelse, men vi ska fråga oss vad som inte får plats i denna framgångssaga. Visst har det blivit mycket bättre, men fortfarande finns många missförhållanden såsom fattigdom, ensamhet och utsatthet.
Eller som en person som han intervjuade för sin forskning konstaterade: ”Mitt liv blir inte bättre av att det var sämre förr.”
Vi måste tala om makt
Niklas Altermark menar att staten inte längre utövar makt på samma sätt som tidigare, men visst finns makten kvar.
– Makt kan se ut på olika sätt och utövas av olika aktörer.
Han betonar vikten av att se också dagens maktutövning för att kunna föra en informerad diskussion.
– Staten förtrycker inte i lika stor utsträckning längre, men vill nog forma goda samhällsmedborgare, och ofta enligt normer som är snävare för denna målgrupp än för normalfungerande.
Han beskriver hur han suttit och lyssnat på personal berätta hur en person med funktionsnedsättning omöjligen kan få dricka mer än några koppar kaffe per dag. Detta samtidigt som personen hällt i sig otaliga koppar kaffe själv.
Man blir lätt blind för sin egen maktposition. Vi borde mycket mera reflektera över vår egen makt.
– Syftet är att få personerna att välja enligt vad som är rätt enligt personalens föreställningar, utan att förbjuda.
Niklas Altermark konstaterar är det kanske inte alltid är dåligt – eventuellt är det rentav skäligt – att uppmuntra till exempelvis ett hälsosamt liv, men att vi lurar oss själva om vi inte ser också detta som makt.På frågan om han tror att personal på boenden identifierar att de har makt är svaret nej.
– I synnerhet inte i Sverige, och även internationell forskning visar att de inte gör det. Makt klassas ofta som något dåligt, och därför blir man blind för sin egen maktposition. Vi borde mycket mera reflektera över vår egen makt.
En längre version av artikeln har ingått i FDUV:s tidning GP 1/2018. Läs gärna också vår verksamhetsledare Lisbeth Hemgårds blogginlägg Obekväma sanningar där hon reflekterat kring Niklas Altermarks forskning.
Foto: DuvTeatern/Tani Simberg