Min mormors mor Ines ville att jag skulle bli präst när jag blev stor. Tji fick hon, även om jag ju ägnar min tid åt att predika för folket om allsköns stora frågor kring livet, universum och allting. Vad trosfrågor beträffar blev jag ändå en riktigt ohämmad, tvättäkta ateist.
Min äldre son är nu i den åldern att det pratas om skriftskola. Han hör inte till kyrkan men eftersom många av hans jämnåriga kompisar ska gå i skriba nu i sommar, så vill min son också. Förståeligt, i och för sig.
Hans förmåga att hantera frågor om livsåskådning är begränsad.
Till saken hör alltså att min son har en lindrig mental funktionsnedsättning, så hans förmåga att hantera frågor om livsåskådning är begränsad. Så jag har varit tvungen att skärskåda min egen roll som förälder här.
Jag kan nämligen inte bortse från det faktum att jag inte ser det som önskvärt för min son att han bekänner sig till en religiös tro då han inte på något intellektuellt plan kan förstå dess fundamentala begrepp som “synd” och “frälsning” och det övriga som ingår i den kristna trosbekännelsen. Eller i någon annan religions motsvarande deklaration.
Han är på riktigt inte mentalt rustad för att begripa vad det är han bekänner sig till. Inte på samma sätt som min yngre son, som saknar dylika funktionshinder. Vill min yngre son gå i skriba om ett par år, då kan jag vara okej med det. För han är redan nu rätt så väl bevandrad i de här sakerna. Jag tvivlar inte på att han kommer att kunna fatta ett väl avvägt beslut när det kommer till konfirmationen, och vad han än beslutar kommer jag att stå bakom honom.
Självklart står jag ju bakom min äldre son också, i vått och torrt, även om han i sin allmänna pubertala trots har tolkat min tvivlande inställning till skriftskolan som att jag är en glädjedödare som vill beröva honom ett roligt sommarläger med sina kompisar. Detta trots min försäkran om att det ligger andra saker bakom, saker som han inte riktigt kan förstå.
Att framstå som en glädjedödare ibland, det hör till en förälders lott, det kan jag bjuda på. Men i det skedet som han via Googles snåriga undervegetation anländer till slutsatsen att ateister (som jag) är dömda till helvetet, vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
Jag har varit tvungen att skärskåda min egen roll som förälder.
Personligen önskar jag att både den kristna kyrkan och de övriga religionerna skulle lägga ribban så högt att bara de som på riktigt förstår vad det är de lovar skulle skrivas in i rullorna. Men jag är medveten om att det ju drar mattan inte bara under konfirmationen utan hela barndopet som koncept. Och det öppnar för beskyllningar om diskriminering av människor med funktionshinder. Så jag håller mitt muttrande mestadels för mig själv.
På en punkt viker jag dock inte: den kristna tron är inte förenlig med min värdegrund på alla punkter. Förlåtelse, visst, men förlåtelse ska vara villkorslös – inget blodsoffer ska förutsättas för att en far ska kunna förlåta sina barn. Och arvsynden är inte bara unken som begrepp, det är snudd på psykiskt våld att lära ett oskyldigt barn att hen är ond från födseln.
Så här står jag alltså med frågan: är jag en bättre eller en sämre far för att jag har lovat min son att han ska få gå skriban? Det går ju emot det jag uppfattar som rätt och riktigt. Säg det. Mina äldre släktingar tycks i alla fall vara nöjda med mitt beslut. Och huvudsaken är ju att min son är glad och lycklig. Visst?
Text: Marcus Rosenlund, anhörig och vetenskapsjournalist
Foto: Jaakko Lukumaa
Kolumnen ingår i FDUV:s tidning Gemenskap och påverkan GP 1/2023 med temat värdegrund.