Samtidigt som min son inledde förskolan konstaterades att han har svårigheter med kommunikationen och med motoriken. Senare fick han diagnosen Aspergers syndrom.
I familjen började vi genast fundera på var han skulle gå i skola. Hans förskolelärare ansåg att han borde gå i en specialskola eftersom han behöver så mycket struktur och lugn.
Jag minns att jag tillsammans med min son åkte runt till olika specialskolor och kollade vad som skulle passa honom. Han var själv lite fundersam. Vår son var mycket vetgirig och tyckte om att filosofera.
Det visade sig att det var absolut det rätta för honom.
Vi kontaktade också den vanliga närskolan och tänkte att han kanske kunde gå i den eftersom han redan kände flera barn som skulle börja där.
Efter många olika diskussioner med experter beslöt vi att vår son börjar i vanlig skola. Det visade sig att det var absolut det rätta för honom. Han tyckte om att gå i skola och skrev studenten och har i dag en pol.kand.-examen.
För alla går det ju inte såhär lyckligt. Vi hade under alla de år han gick i skola ett bra stöd från lärare, speciallärare och assistenter. Han hade inte assistent alla år, men under de mest kritiska perioderna.
Visst var han olycklig ibland, han kände sig utanför och det förekom också att han tidvis uteslöts från gemenskapen. Men vi har många gånger diskuterat hemma om han skulle ha känt en större gemenskap i specialskolan. Det tror vi inte.
Inklusion eller specialskola?
Det har under många år förts en livlig diskussion i skolvärlden om inklusion kontra specialklass/-skola. Både politiker och lärare har gett uttryck för en oro över att skolan inte klarar av elever som har särskilda behov. De andra eleverna får ingen arbetsro och många barn behöver få mer stöd, struktur och lugn i undervisningen än vad den vanliga skolan kan erbjuda.
Jag förstår lärarna och deras farhågor. Men jag önskar att fler skolor skulle satsa mer på inkludering.
Jag har besökt många skolor under mina år som FDUV:s verksamhetsledare och förstår lärarna och deras farhågor. Men jag önskar att fler skolor skulle satsa mer på inkludering.
Jag har nämligen också besökt skolor som satsat på inkludering och integrering och där alla elever varit vinnare. Både de elever som behöver stöd och de elever som får en ökad förståelse för olikheter. Visst finns det utmaningar, men det finns det också i specialskolor.
Vi ska inte minska på antalet specialklasser för att det är billigare med inklusion, utan för att det är bättre för alla.
Jag tror att inkludering och integrering passar de flesta elever. Men det förutsätter resurser, kunskap, kreativitet och inte minst insikter från ledningen att detta inte är en sparåtgärd. Vi ska inte minska på antalet specialklasser för att det är billigare med inklusion, utan för att det är bättre för alla. För att alla ska få vara med, och för att vi kan lära oss av varandra.
Inte antingen eller, snarare både och
Utan särskilda insatser blir det ändå sällan inkludering på riktigt, det blir mer en placering. Varje elev är unik och har rätt till den undervisning och det stöd hen behöver.
Här är det också viktigt att förstå att det för vissa elever kan vara bättre med specialklass, men att det inte heller behöver vara en antingen-eller-lösning. I vissa ämnen behöver man kanske jobba i en mindre grupp, medan man i andra ämnen har mycket att vinna på att få vara inkluderad.
Exkluderingens tid är förbi.
Det talas i dag mycket om hur personer med funktionsnedsättning ska få leva som alla andra, vara en del av samhället. Exkluderingens tid är förbi. Men det förutsätter att vi från start ser personer med funktionsnedsättning som att de hör hemma bland alla andra.
En inkluderande skola ger ett inkluderande vuxenliv, med allt vad det innebär.
Text: Lisbeth Hemgård, verksamhetsledare
Foto: iStock