Tänk inte på hittebarn utan på att hitta någonting. Någonting värdefullt. En skatt som fanns där mitt framför ögonen på dig, men som du aldrig hade sett. Du kanske tänker: ”Inte kan man hitta en syster. Antingen har man en eller inte.” Fel. Helt fel.
Det var en vanlig vardagsmorgon för tio år sedan. Allt hade gått snett. Det var krångel med maten och krångel med strumpan. Underbyxorna skulle sitta på huvudet och inte på baken och minuterna virvlade iväg. Äntligen var dottern redo i tamburen och jag borstade tänderna. ”Nu går vi!”
Men nej. Då hade hon klätt av sig igen. Vi missade bussen till dagis. Jag missade bussen från dagis. Jag såg tåget på perrongen och sprang för livet, kastade mig in just när dörren stängdes och damp ner på ett säte.
Svettig och eländig tittade jag ner på benen och kollade om jag hade kommit ihåg att byta pyjamasen till byxor då någon sa: ”Hej!” Jag tittade upp på en gammal klasskamrat som presenterade mig för en okänd kvinna och jag tänkte: ”Å nej! Nu måste jag dessutom vara social och trevlig.”
Min klasskamrat sa: ”Jag ser er dagligen springa till och från dagis. Alltid i sista sekunden eller för sent. Varför byter ni inte telefonnummer så ni kan plocka upp varandras barn när någon av er är sen?” Jag tänkte: ”Inte kan man ju ringa till en vilt främmande människa. Det kommer jag aldrig att göra.” Men det skulle ha varit oartigt att säga nej, så vi bytte snällt nummer.
Ge och ta emot hjälp
Det gick tre dagar. Tåget var försenat. Ingen chans att hinna i tid till dagis. Vad göra? Jag svalde. Och ringde. ”Inga problem. Vi går hem till oss. Kom hit när du är framme.”
När dörren till det vita huset slogs upp möttes jag av glada barnskratt och en kopp varmt te. Plötsligt var det middagstid. Vi kockade och åt tillsammans. Och sen blev det middag hos oss. Hos dem. Hos oss. Igen hos dem.
Det var där det började. Då visste jag ännu inte att jag hade hittat en syster. Min dotter, som är enda barnet, var på väg att få två systrar och en bror och en reservmamma.
Ett syskonskap växer fram
”Löjligt. Ni hittade kompisar. Inte syskon.” Fel igen. Vi hade sått första fröet till syskonskap. Nu var det dags att sköta om plantorna. Men hur tar man steget från kompis till syster? Det gäller att ta risker. Och öppna upp det skyddade lilla privatlivet, bit för bit.
Våga bjuda på middag trots att morgondisken står på bordet och golvet är täckt av smutsiga kläder och toan är otvättad. Att ringa och säga: ”I dag känner jag mig riktigt eländig. Får jag komma till dig och vara hemsk?”
Att säga ja när du är lite trött och får samtalet: ”I dag orkar jag inte laga middag. Får vi komma till er och äta?” Att våga säga nej när det inte passar. Att ta emot tre barn över natten trots att sängarna inte räcker till. Barnen kan sova skavfötters. Att oroa sig och vara stolt över fyra barn i stället för ett.
Den dag du i din kompis familj öppet vågar vara just så obehagligt jobbig som bara du känner att du kan vara, för att i följande stund känna att du ger lite mera av det goda i dig än du brukar. Den dag du hör att barnen är just så vidriga mot varandra som syskon kan vara, för att nästa sekund säga att de saknar varandra och måste träffas NUUU. Den dagen har kompisskapet bytts till syskonskap.
En funktionsnedsättning är inget hinder
”Men mitt barn har särskilda behov. Då går det inte så där lätt.” Fel. Igen helt fel. Min dotters större hittesyster har en funktionsnedsättning. Det var först i 7-årsåldern min dotter märkte det.
Barnen hade klätt sig till påskhäxor och bundit påskris. ”Jag går med för att hålla reda på flickorna”, sa större hittesyster, som då säkert var 18 år. Barnen kom tillbaka med choklad kring munnen och min dotter sa: ”Det var nog inte hon som höll reda på oss, utan vi som måste hålla reda på henne.” Jag frågade: ”Kändes det okay?” Hon svarade: ”Varför skulle det inte ha varit okay? Vi hade jätteroligt!”
Syskondagen till ära uppmuntrar jag alla att öppna upp hemmen och vardagen för nya syskon, med eller utan funktionsnedsättning. Var inte snåla på era barn utan dela med er av dem.
Krascha fasaderna, acceptera kaos, strider, glädje och uppfostringsmetoder som kanske är olika era. Och plötsligt märker ni att er familj inte längre består av två personer, utan av sex. Till allas stora glädje.
Henrika Mercadante, projektledare, Mer än ord