I min barndom på landsbygden där jag bodde, var det det svenska språket som gällde. Jag lyssnade på svensk radio, tittade på Sveriges tv, läste finlandssvenska dagstidningar och lyssnade på svensk musik. Jag talade svenska i butiken, hos läkaren, med kamrater och med släkten.
I skolan var alla elever svenskspråkiga och det var också hela umgängeskretsen. Min kontakt med det finska språket var språkundervisningen i skolan, och under somrarna råkade jag någon gång på personer som talade finska.
Det var en lycklig barndom i en liten finlandssvensk by.
I dag, drygt 50 år senare, är mitt hemspråk finska. Jag tittar på finska nyheter och följer med den finska politiken i pressen och i nyhetsutbudet på internet. Vännerna i umgängeskretsen talar finska och grannarna i byn där jag bor talar finska. I föreningen där jag är aktiv talar jag finska, och jag drömmer på finska.
Jag lever ett lyckligt liv i en liten finskspråkig by.
Mitt yrkesmässiga liv har ändå genom åren ständigt haft en koppling till det finlandssvenska. Jag har arbetat för flera olika arbetsgivare, och det har alltid varit i en finlandssvensk miljö. Det betyder att arbetskompisarna kring kaffebordet talar svenska, texter skrivs på svenska och ärenden sköts på svenska.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning handlar många gånger om rätten till service på det egna modersmålet.
I mitt nuvarande jobb som sakkunnig inom en finlandssvensk intresseorganisation ligger fokus ofta på det svenska språket. Att tala och jobba för rättigheter för personer med funktionsnedsättning handlar många gånger om rätten till service på det egna modersmålet, och rätten till en tillhörighet i ett finlandssvenskt sammanhang.
Personer med intellektuell funktionsnedsättning har ofta svårigheter med kommunikationen och förståelsen av språket. Deras behov av service på det egna modersmålet är därför extra stort.
Så till frågan: Är jag svenska eller finne? Och spelar det någon roll?
För mig personligen spelar det ingen roll om man är svensk eller finne. För mig är det viktigare med en värdegrund där frihet, lojalitet, valfrihet och förståelse för olikheter råder. Denna värdegrund ser rätten till sitt eget språk som en självklarhet! Och vård och service på det egna modersmålet som en grundläggande rättighet.
Susanne Tuure, sakkunnig inom boendefrågor och påverkansarbete