Arbetsgruppen har turnerat runt i hela landet under år 2014 och ger sin rapport i slutet av år 2015. Torsdagen den 22 januari ordnade ministeriet ett diskussionsmöte kring Kårkullas boendetjänster i Helsignfors. Ordförande för mötet var FDUV:s verksamhetsledare Lisbeth Hemgård.
Samkommunsdirektör Märta Marjamäki inledde mötet med att berätta hur Kårkullas boendetjänster ser ut i dag.
– Vi erbjuder många olika typer av boende för våra cirka 650 hyresgäster. Av dem bor 81 personer i stödboende, 177 i boende i grupp, 322 personer i traditionellt gruppboende, 52 personer på institution och några i familjevård.
– Institutionsplatserna har gradvis minskat. År 2010 bodde 68 personer på vårdhemmet i Pargas, nu har vi 52 personer, av vilka 28 har bott där i över 40 år.
– Vi försöker hela tiden utveckla verksamheten och kommer i dag att notera alla tankar och åsikter och hoppas att vi kan diskutera öppet och ärligt. Saker kan alltid bli bättre, det jobbar vi på.
Jaana Huhta, konsultativ tjänsteman vid social- och hälsovårdministeriet, presenterade det nationella boendeprogrammet och hur den nu följs upp. Målet är att institutionsboendet avvecklas och att institutionsplatserna minskar, men:
– Det viktigaste är innehållet i servicen. Får man sin röst hörd, får man göra sådana saker som man själv vill eller inte?
Huhta uppmanade till livlig diskussion:
– Lyssnar man till vad personer med funktionsnedsättning säger? Är personer och deras anhöriga delaktiga i planeringen av ändrings- och flyttningsprocesserna på regional, lokal och individuell nivå? Får man tillräckligt med stöd i förändringssituationer?
På plats var flera hyresgäster och anhöriga från olika håll i landet. Maj Simons framförde en gemensam hälsning från några föräldrar vars barn bor i samma boendeenhet.
– Majparkens grundproblem är att de gemensamma utrymmena är trånga och opraktiska, vilket försvårar och begränsar personalens arbete. Starta aldrig mera ett så illaplanerat boende!
– Personalresursen är knapp, de hinner inte lyssna på behov och ge stöd. Dessutom har det funnits säkerhetsproblem med medicinering och övervakning.
– Våra konkreta önskemål är att man utreder förhållandena på boendet genom att diskutera öppet, att man tar vara på personalens, boarnas och anhörigas förslag och resurser, och att man utarbetar lösningar tillsammans.
Steg för Stegs erfarenhetstalare Jonas Bergholm från Sibbo ville lyfta fram problemet med personalbyten.
– Jag vill tala på en allmän nivå. Jag tycker att egenvårdare och kontaktpersoner inte borde byta så ofta. Om de byts borde man tala med anhöriga och gamla egenvårdare så att de lär sig allt möjligt om brukaren. Det kunde också finnas en reservegenvårdare som vet lite, men inte lika mycket.
Annika Backman från DUV i Västra Åboland var inne på samma linje:
– Jag tycker att personalresurser är ett problem. De ska ha tid att sitta och ta det lugnt och lyssna på vad jag säger, jag tycker inte om stressen. Sen är det det där med regler, vi har ju våra regler och scheman som vi ska följa, när det är städdag och duschdag.
– Och med besök känns det så där att vågar man ta dit någon eller vågar man inte, ifall någon skulle säga något, jag är lite osäker på vad ni (Kårkulla) tycker, sade Backman.
Några hade skickat hälsningar till mötet via Lisbeth Hemgård.
– Från Vasa hälsar man att flyttningsförberedelse och boendeträning saknas. I Jakobstad har just den biten fungerat bra, hälsar en syster. Och kommunerna i Sydösterbotten hoppas på olika boendealternativ.
Från förbundets håll hade man hoppats på en mera demokratisk process kring uppföljningen av programmet.
– Kårkulla samkommun har inte följt ministeriets rekommendation om en egen uppföljningsgrupp för det nationella boendeprogrammet. I den borde det ha ingått utomstående representanter för anhöriga och funktionshinderorganisationer. Att en sådan grupp aldrig bildats tycker vi är ett demokratiproblem, sade Lisbeth Hemgård.
Läs mera om mötet och det nationella boendeprogrammet i nästa nummer av Gula Pressen.