Får personalen skylla på brist på tid eller resurser?
–Nej, inte egentligen. Det är klart tids- och resursbrist ibland kan göra det svårt att ge en god vård och omsorg. Därför kan man förstå om kvaliteten ibland brister. Men det är inte etiskt försvarbart – det är inte rätt fast man kan förstå det.
–Ibland använder personalen tidsbrist som svepskäl för att göra ett dåligt jobb och behandla människor illa. Den egentliga orsaken kan handla om dåliga rutiner och felaktiga attityder. Det finns tyvärr många exempel på det här.
–I de fall där tids-och resursbristen är verklig och försvårar arbetet faller det etiska ansvaret på dem som fattar beslut om resurserna. Då är det inte bara klienterna som kommer i kläm utan också personalen.
–Om verklig resursbrist riskerar att leda till vanvård och om det förekommer missförhållanden måste personalen själv reagera genom att ta upp det med beslutsfattarna, lämna in klagomål, göra en anmälan eller vända sig till pressen. Jag påstår inte att det är lätt, men också här har personalen ett ansvar. På så sätt fick Sverige sin Lex Maria och Lex Sara och på så sätt fick Koukkuniemi åldringshem i Tammerfors mera resurser.
Hur mycket ska personalen stå ut med slag eller andra former av fysiska angrepp?
–Personalen ska inte behöva stå ut med fysiska angrepp. Personalen har rätt till en trygg och säker arbetsmiljö.
–Ibland kan klientens aggressivitet bero på att han eller hon är frustrerad, känner sig missförstådd och har svårt att uttrycka sig verbalt. Klienten kan också reagera med aggressivitet på ett osakligt bemötande.
–För att förebygga och förhindra den typen av aggressivt beteende är det viktigt att personalen försöker skapa en så lugn och trygg miljö som möjligt för klienterna.
–Det är också viktigt att verkligen försöka förstå klienterna, att acceptera och respektera dem. Fysiskt våld kan ofta förebyggas genom god kommunikation.
–Men ibland kan aggressivt beteende bero på själva funktionsnedsättningen eller sjukdomen. Också då är det förstås viktigt med en trygg miljö och god kommunikation, men det är inte alltid det hjälper. Då har personalen rätt att skydda sig själv. Man kan t.ex. vika undan eller hålla i klienten, tillsammans med en annan vårdare ifall det behövs. Att handla i nödvärn är tillåtet, men man får aldrig använda mera kraftåtgärder än vad som är nödvändigt i situationen.
–I alla situationer är det viktigt att lugna ner, inte straffa klienten.
Var går gränsen mellan att skydda klienten och att göra honom eller henne illa?
–En av de grundläggande etiska principerna lyder: Du skall icke skada. Att skydda klienten handlar därför just om att förhindra klienten att göra sig illa.
–I det verkliga livet är det ibland så att för att förhindra en stor skada så måste man åstadkomma en liten. Om man vill hindra en klient från att skada sig själv är man ibland tvungen att använda frihetsberövande metoder såsom att hålla fast klienten eller ge lugnande medicin. För att vara etiskt berättigad måste den skada detta innebär vara nödvändig med tanke på situationen och mindre än den skada som klienten annars skulle tillfoga sig själv.
–Och ännu: I alla situationer är det viktigt att lugna ner, inte straffa klienten.
FDUV har i en insändare i Hbl (25.8.2014) påtalat behovet av bättre kunnande och utbildning i alternativ och kompletterande kommunikation, särskilt hos den personal som jobbar närmast klienterna. Du kan läsa hela insändaren på www.fduv.fi/debatt.
