Kaffet i vrångstrupen. Det skulle jag ha fått om jag hade sippat på en kopp kaffe när jag läste nyhetsrubrikerna i kvällspressen för en tid sedan. Rubriken som fick mig att lyfta på ögonbrynen löd ungefär De här förmånerna och så här mycket pengar kan du få om du har en Adhd-diagnos (fritt översatt från finska).
Även bildsättningen fångade mitt intresse. Bredvid rubriken fanns en bild på en stapel med mynt.
Att media ger synlighet åt personer med funktionsnedsättning är i och för sig bra, men att vinkla rubriken så att en diagnos är lika med pengar kändes fel.
Nej, jag läste inte artikeln. Den var bakom betalmur och jag kände inte för att öppna plånboken för att läsa den. Det kan bra hända att artikeln i sig var informativ och lärorik, men för mig lämnade rubriken en bitter eftersmak.
Att media ger synlighet åt personer med funktionsnedsättning är i och för sig bra, men att vinkla rubriken så att en diagnos är lika med pengar kändes fel. Särskilt med tanke på att just personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är mellanfallare i dagens servicesystem och därmed har väldigt stora utmaningar att få det stöd de skulle behöva.
Det har rubriken rätt i att det finns en poäng med förmåner och pengar för personer med funktionsnedsättning.
Det finns dessutom flera strukturella hinder som försvårar möjligheten för personer med funktionsnedsättning att arbeta och skaffa inkomster.
Syftet med till exempel handikappbidraget är att underlätta det dagliga livet, arbete eller studier för personer med funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom. Det är en kompensation som ska ersätta de extra kostnader som funktionsnedsättningen medför. Den fås inte automatiskt utan rätten till bidrag bedöms utgående från om sjukdomen eller funktionsnedsättningen orsakar olägenhet eller om man behöver hjälp eller handledning på grund av den.
Det finns dessutom flera strukturella hinder som försvårar möjligheten för personer med funktionsnedsättning att arbeta och skaffa inkomster. För många är det svårt att få ett arbete med lön och därför blir inkomsterna små (ca 2 % av personer med intellektuell funktionsnedsättning har ett arbete med lön).
För personer med funktionsnedsättning kan det därför vara svårt att få pengarna att räcka till för att betala vård, hyra, mat, mediciner och annat de kan behöva, trots att de får förmåner och pengar. Den lilla stapeln med mynt räcker inte alltid så långt och kan inte heller alla gånger garantera det stödet man har rätt till.
Det verkar finnas en stark tendens att mäta precis allting i pengar. Problemet är bara att vi inte alltid kan räkna all samhällsnytta i pengar.
Medan jag sippade vidare på mitt kaffe funderade jag på varför funktionsnedsättning och pengar ofta kopplas ihop i samhällsdebatten och vad det berättar om vår syn på personer med funktionsnedsättning. Det slog mig att det verkar finnas en stark tendens att mäta precis allting i pengar. Problemet är bara att vi inte alltid kan räkna all samhällsnytta i pengar. Att få kamratstöd i en svår situation kan ha en enorm betydelse för många, men går det (och ska vi?) mäta värdet av det i pengar?
Det är även frustrerande att när behoven hos personer med funktionsnedsättning lyfts upp i samhällsdebatten handlar det ofta om just pengar. Ett bra exempel är den nya funktionshinderlagen. I höst diskuterade riksdagen i timtal hur mycket funktionshinderlagen får kosta och om de kommande ändringarna innebär inbesparingar eller inte.
Att utveckla funktionshinderservicen borde inte ses som en kostnad, utan som en investering.
I stället för att diskutera hur man kunde förbättra funktionshinderservicen kretsade debatten tyvärr kring hur många miljoner som det kanske sparas på den här lagen. Att utveckla funktionshinderservicen borde inte ses som en kostnad, utan som en investering.
Många personer med funktionsnedsättning skulle vilja studera, jobba, bilda familj och vara aktiva medborgare, men tyvärr finns det alltför många hinder för att alla ska ha möjlighet till det.
Att minska på stödet minskar nämligen inte på servicebehovet.
Med rätt stöd i rätt tid skulle vi kunna skapa ett samhälle där alla får möjligheten att utvecklas till sin fulla potential. Skulle inte detta vara värt att satsa på i stället för att fastna i diskussionen om hur mycket olika rättigheter och grupper i samhället får kosta?
Att skära i funktionshinderservicen kommer inte heller utan risker och skapar i längden utgifter i något annat budgetmoment i stället. Att minska på stödet minskar nämligen inte på servicebehovet.
Det är klart att pengar är en möjliggörare och det är viktigt att slå vakt om en god ekonomi både för samhället och individen. Men, min poäng är att om vi ska lyckas skapa ett rättvist och kostnadseffektivt samhälle är utgångspunkten avgörande. Utvecklar vi något för pengarnas skull eller genomför vi förändringar med individen i centrum och mänskligt välbefinnande i sikte? Det kommer att vara avgörande i längden.
Text: Vanessa Westerlund, sakkunnig inom påverkansarbete