Ann-Sofi ”Fia” Lundström är psykolog i Kårkullas expertteam i västra Nyland. Hon jobbar med omkring 200 servicetagare, både vuxna och barn med intellektuell funktionsnedsättning och deras familjer. Hon beskriver pandemin som en kris eller ett trauma som alla i samhället gått igenom. Att samhället öppnar upp beskriver hon som en ny kris.
– Jag sitter just nu på tåget utan mask och det känns jättekonstigt för mig. Det är konstigt att se andra utan mask och det väcker rädsla.
Osäkerheten är fortfarande stor. Ann Sofi konstaterar att nu, liksom i början av pandemin, är det viktigt att inte avdramatisera allvaret och förneka rädslan. ”Är pandemin över? Kan jag smittas en gång till? Blir jag mycket sjuk om jag smittas?” Frågorna är många och ingen vet svaren på dem. Genom att prata om rädslan är det lättare att få kontroll över den. Att bli hörd är a och o för att kunna gå vidare.
Det har varit klokt att vara rädd, men för en del har rädslan blivit på.
Många servicetagare behövde hennes hjälp under pandemin. Det kunde gälla ökad isolering, oro, ångest, sömnsvårigheter, vilsenhet, otålighet och ilska. Hon mötte personer som under pandemin fastnade i en liten bubbla. Ensamheten blev extremt påtaglig. Värst var det för dem som bodde ensamma och som under pandemin valde att inte gå till jobbet eller som miste sina jobb, och som sen stängde in sig i hemmen. Till slut förvreds även dygnsrytmen för en del av dem, och nu behöver de mycket hjälp för att få livet på fötter igen.
Ann-Sofi träffade också ungdomar och flera familjer som beskrev pandemin som en ögonöppnare. Vissa som hade levt ett jättesocialt liv stannade upp och märkte att de trivdes bättre utan så många aktiviteter.
– Vi går inte tillbaka till vardagen före pandemin, utan till en ny vardag och det kommer säkert i början att kännas svårt och jobbigt.
Den som har målat upp en rosaskimrande bild av sitt gamla liv, blir lätt besviken när verkligheten inte alls motsvarar drömmarna.
Pandemin har gjort oss passiva
Utan att vi egentligen märkte när det hände blev vi vana vid att toffla omkring i sjaviga kläder i våra hem. Arbetsdagen blev kortare utan resor. Maten kunde beställas hem till dörren. Vi blev bekväma av oss och kom in i ett annat, lugnare tempo.
Redan att träffa en bekant kan idag kännas utmattande. Att välja kläder och ta sig i väg till jobbet är ansträngande. Fester eller stora möten verkar kanske skrämmande. Allt som tidigare kändes självklart att göra kräver nu mycket mer energi än förut. Ann-Sofi betonar att det är naturligt att man i början är mycket trött då man kommer hem efter en arbetsdag på plats eller från en fest. Det är viktigt att vara snäll mot sig själv och låta anpassningen till ett socialare och aktivare liv ta tid.
Som att flytta hemifrån på nytt
För fullvuxna personerna med intellektuell funktionsnedsättning som har bott hemma med sina föräldrar under pandemin, kan flytten tillbaka till det egna hemmet vara en utmaning. Efter att ha fallit in i barnrollen på nytt, gäller det nu att återfå självständigheten. Vardagsrutinerna kan behöva byggas upp på nytt och det kan ta tid innan man återknyter kontakten med sina gamla vänner. Frestelsen att flytta tillbaka hem till föräldrarna och tryggheten kan vara stor.
Det kan behövas stöd och uppmuntran för att hitta tillbaka till det självständiga livet. Då är det bra att bekräfta det som det vuxna barnet gör själv. En möjlighet är att hitta på nya alternativ till vuxensamvaro.
– Föreslå att du kommer och hälsar på barnet, i stället för att barnet kommer hem till dig. Ni kan också gå ut och äta tillsammans eller hitta på något helt nytt att göra tillsammans, utanför barndomshemmet.
Det viktigt att be om hjälp eller stöd med mycket låg tröskel. Att gå med i en grupp och bolla tankar med andra som är i samma situation som du kan vara ett alternativ.
.jpg)
Redan om tanken att du eller ditt barn kunde behöva stöd uppstår, är det dags att be om hjälp.
Vi är alla olika. Vissa människor anpassar sig snabbt till förändringar. För andra tar det lång tid. Det är viktigt att respektera allas olika sätt att reagera på att samhället öppnar upp. För en kort tid sedan var fest, teater och resor nästan fula ord. Personer som bröt mot rekommendationerna fick fula blickar och stämplades som individer som inte känner samhällsansvar. Förhoppningsvis behöver inte personer som idag inte vill skaka hand, inte vill kramas och inte vill ta av sig masken få lika arga blickar och kommentarer som de som under pandemin inte tog på sig masken.
Text: Henrika Mercadante