I mitt jobb på FDUV kommer jag i kontakt med många olika familjer. Det är familjer med yngre barn, familjer med äldre barn, familjer med många barn och familjer där det finns bara en förälder.
Jag är själv mamma och bonusmamma och har en bild av vad jag själv anser som en fungerande vardag och vad jag tänker att är rätt och fel i ett familjeliv. Men i alla möten och diskussioner får jag en helt annan bild av vad vardagen kan innebära om det finns ett barn med intellektuell eller liknande funktionsnedsättning i familjen.
Jag är ödmjukt tacksam för de här berättelserna, de är en förutsättning för att jag ska kunna göra mitt jobb.
Jag fångas av berättelserna om familjernas olika vardag. Det är äkta och ärliga berättelser som stöder mig att verkligen förstå hur vardagen ter sig i de olika familjerna. Jag är ödmjukt tacksam för de här berättelserna, de är en förutsättning för att jag ska kunna göra mitt jobb.
Jag får höra om hur sömnlösa nätter tröttar ut alla i familjen, om skolgång för barnet med intellektuell funktionsnedsättning som kräver insats av föräldrarna morgon, middag och kväll, om hur stödet från professionella är bristfälligt och att det sist och slutligen är föräldrarna som lappar på när stödet fallerar eller uteblir, och om hur syskonen i familjen får klara sig på egen hand då föräldrarna inte räcker till.
Jag får också höra att det bästa för barnet med funktionsnedsättning och familjen skulle vara att det minderåriga barnet vistas mera någon annanstans och till och med flyttar hemifrån.
Jag blir ödmjuk inför familjernas val och stöder dem verkligen i de beslut de tar.
Det är här jag känner att min värdegrund börjar gunga, och jag känner att familjernas berättelser påverkar min uppfattning om vad som är rätt och vad som är fel. Jag blir ödmjuk inför familjernas val och stöder dem verkligen i de beslut de tar. De har den bästa lösningen för just sin situation och för sin familj. Min uppgift blir att uppvakta professionella för att utveckla servicepaletten att omfatta nya serviceformer, bland annat boende för barn.
Även i andra situationer har jag fått rucka på min egen uppfattning om vad som är rätt och fel. I möten inom flyttförberedelse har jag fått besöka familjer där den unga med funktionsnedsättning står inför en flytt från föräldrahemmet. Jag har fått sitta ner vid deras köksbord och ta del av berättelser om hur deras vardag ser ut.
För många föräldrar var tanken på att den unga skulle flytta hemifrån ångestskapande, en nästan omöjlig tanke. I början trodde jag mig veta vad som kunde vara en bra boendeplats och när det skulle vara bra att inleda processen.
Jag har förstått att det finns mycket familjerna har mera kunnande om än vad jag har i egenskap av den så kallade experten.
Men igen har jag fått mera insyn och förstått att det finns mycket familjerna har mera kunnande om än vad jag har i egenskap av den så kallade experten. Ofta har ändå själva mötet och diskussionen varit ett stöd för familjerna att komma vidare i sina tankar. Bollplank är ibland viktigare än entydiga svar.
I dag är jag öppen för olika lösningar på hur familjerna fixar sitt familjeliv, hur man tänker kring sitt barns framtid. Och detta kan mycket väl vara till fördel även för mina egna barn, att jag vidgat min uppfattning om vad som är rätt och fel.
Det nya i min gungande värdegrund är att jag ser att det är mycket mera som är okej. Huvudsaken är att ingen far illa, varken fysiskt eller psykiskt.
Text: Susanne Tuure, teamledare och koordinator för familjeverksamhet