För några år sedan deltog jag i ett nordiskt möte i Danmark där vi ombads ta med statistik från våra hemländer.
Jag berättade att det enligt Kehitysvammaliitto då fanns cirka 45 000 personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF) i Finland. Danskarna uppgav att de hade 80 000 personer med IF – trots att våra länder har ungefär lika stor befolkning.
Hur kan skillnaden vara så stor?
Danskarna förklarade att de räknar alla med en IQ under 70 som personer med IF, vilket motsvarar cirka två procent av befolkningen. I Finland fokuserar vi i stället på stödbehov, eftersom vi anser att IQ-nivåer kan vara stämplande.
Även utan exakt statistik vet vi att personer med låg kognitiv förmåga oftare är arbetslösa, lever i utsatthet eller hamnar i missbruk.
Men genom att bara räkna dem som får viss typ av funktionshinderservice eller andra samhälleliga stöd riskerar vi att exkludera personer med lindrig IF.
Många med lindrig IF, eller ”litet stödbehov” som vi säger i Finland, har svårt att hitta sin plats i samhället. Även utan exakt statistik vet vi att personer med låg kognitiv förmåga oftare är arbetslösa, lever i utsatthet eller hamnar i missbruk.
Det är vårt gemensamma ansvar – särskilt för FDUV och våra finskspråkiga systerorganisationer – att stötta dessa personer: genom individuellt stöd, men framför allt genom att arbeta för ett samhälle där alla får plats.
Nya siffror från FPA visar att det finns fler personer med IF än man tidigare trott. Dessutom ökar antalet unga med sjukpension och den vanligaste orsaken är IF.
En förklaring är att fler över lag får diagnoser i ung ålder, diagnoser som autism och adhd men även IF. Det kan ses som ett sätt att tidigt identifiera stödbehov och ett tecken på att stigmat för dessa diagnoser minskat – men också som ett sätt att sortera bort dem som inte passar in på arbetsmarknaden. För så som det är i dag är stödet för att få och behålla ett lönearbete otillräckligt.
Även om vi i Finland inte talar om IQ, vet vi att både IF och autism fungerar inom ett spektrum. Det handlar inte bara om att ha en diagnos eller inte: kognitiv förmåga påverkar hur du lyckas i livet och ligger utanför din egen kontroll. Därför måste vi ifrågasätta myten om att alla är sin egen lyckas smed. Det här har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.
Finland behöver också skapa nya modeller och göra samhälleliga insatser för att både skapa jobb och hjälpa dem som inte passar in på dagens arbetsmarknad.
Hur stöttar vi då dem med lindrig IF som saknar diagnos och inte syns i statistiken? Vi behöver bland annat satsa mer på att skapa arbetsplatser och anpassade arbetsuppgifter. I Danmark har de något som kallas ”klappjobb”, Sverige har det statliga bolaget Samhall – båda satsar på att hjälpa dem som har svårt att passa in på den vanliga arbetsmarknaden.
Finland behöver också skapa nya modeller och göra samhälleliga insatser för att både skapa jobb och hjälpa dem som inte passar in på dagens arbetsmarknad.
Dessutom krävs mer resurser och kunskap hos socialarbetare och andra yrkesgrupper. Lindrig IF överlappar ofta med områden som missbruk, fattigdom och barnskydd.
Förutom funktionshinderservicens arbetslivstränare och tjänsten arbete med stöd behövs lönestöd och ökad kunskap hos kommunernas sysselsättningstjänster. Varje kommun bör sätta upp mål och tillräckliga resurser för att hjälpa dem som har det svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Dessutom krävs mer resurser och kunskap hos socialarbetare och andra yrkesgrupper. Lindrig IF överlappar ofta med områden som missbruk, fattigdom och barnskydd. Vi behöver ett intersektionellt perspektiv där kognitiv förmåga räknas in som en faktor.
Vi behöver fortfarande ett starkt välfärdssamhälle med ett socialskydd som fångar upp dem som riskerar hamna utanför av orsaker de inte själva kan påverka.
Text: Frank Lundgren, regional koordinator på Steg för Steg



















