I en insändare i Hbl 10.2 lyfter Monica Björkell med flera anhöriga upp boendesituationen för personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF) i huvudstadsregionen. De beskriver hur boendekrisen lämnar många familjer i ovisshet, försvårar framtidsplanering och hindrar ungdomar från att ta avgörande steg mot vuxenlivet genom att flytta hemifrån.
På FDUV kan vi bekräfta bilden: boendesituationen är svår och det gäller hela landet.
Utöver brist på platser ser vi en oroväckande trend av nyinstitutionalisering. Det är som om allt utvecklingsarbete kring boendefrågorna lagts på is och att man glömt bort lärdomar från tidigare satsningar.
När alternativ till dagens stora boendeenheter lyser med sin frånvaro har vi kommit långt från andan i FN:s funktionshinderkonvention, som slår fast att personer med funktionsnedsättning har rätt att välja var, hur och med vem de vill bo.
Kehitysvammaliitto publicerade nyligen en rapport om behovet av att utveckla mer individanpassade och mångsidiga boendelösningar för personer med IF.
När boendet motsvarar individuella behov undviks också situationer där människor använder mer omfattande – och dyrare – tjänster än nödvändigt. I rapporten finns konkreta råd och en guide för hur välfärdsområdena kan kartlägga behoven, se över sitt serviceutbud och utveckla nya modeller.
För den svenskspråkiga dubbelminoritetens del är det särskilt viktigt att planeringen beaktar de tvåspråkiga välfärdsområdenas och Helsingfors stads skyldighet att samarbeta.
På FDUV efterlyser vi bland annat en gemensam boendestrategi för att trygga även de språkliga rättigheterna. Det gläder oss att Social- och hälsovårdsministeriet ska göra en utredning om tjänster på svenska. Vi utgår från att vi organisationer som företräder olika sårbara grupper blir hörda i det arbetet.
Vi vill också framhålla att det inte bara är boendesituationen som bekymrar oss. Över lag har situationen för personer med IF försämrats sedan social- och hälsovårdsreformen och de stora sparkrav som riktats mot välfärdsområdena.
Vi hör om indragna tjänster, otillräckligt stöd i vardagen, ansvar som förs över på anhöriga, tvångsförflyttningar, inskränkta rättigheter och ökad fattigdom. På grund av nedskärningar i FDUV:s statliga bidrag har våra resurser för att stöda familjerna minskat, samtidigt som behovet av rådgivning märkbart ökat.
Därtill bävar vi inför regeringens planerade nedskärningar på 100 miljoner euro inom socialvården. Om de genomförs drabbas samma sårbara grupper som redan fått betala ett oskäligt högt pris för tidigare nedskärningar inom välfärden. Vi vädjar till regeringen att inte fortsätta ta av de mest utsatta.
Annette Tallberg-Haahtela, verksamhetsledare, FDUV
