I mitt arbete som informatör på FDUV har jag flera gånger intervjuat personer som inte kan tala eller som har ett mycket otydligt tal. I början var jag extra nervös inför den här typen av intervjuer. Hur ska det gå?
Med tiden och ökad erfarenhet har jag lärt mig att det brukar lösa sig, men att jag behöver vara extra alert. Jag ska inte bara lyssna, jag ska se och följa med. Eventuellt använder personen också något hjälpmedel som en pekplatta.
I synnerhet om personens anhöriga eller personal är med vid intervjun gäller det att satsa på att verkligen snappa upp vad personen berättar, på sitt eget sätt. Vad är viktigt för hen, hur kan jag få hens ”röst” fram i artikeln. Det kanske inte blir ett citat, men då kan det komma fram på annat sätt.
Jag fascineras varje gång av hur bra de här personerna är på att kommunicera, trots allt. Visst kan de behöva hjälp av människor i deras närhet, men de har en egen unik röst. Det är en delikat uppgift att försöka lyssna till den.
* * *
För några år sedan dog min pappa i Alzheimers. Rätt tidigt i hans sjukdom tappade han det talade språket. Men det betydde inte att vi slutade kommunicera med honom, än mindre att han slutade att kommunicera med oss. Vi måste bara hitta nya sätt, på något sätt.
Det gällde att avläsa de små signalerna och att aldrig glömma beröringen. De få gånger man riktigt nådde fram till hans innersta, då var det via musiken.
Trots att pappas sjukdomstid var en tung upplevelse lärde den mig mycket om bemötande och människovärde. Människovärdet sitter aldrig i en persons funktionsförmåga, ej heller tillvarons meningsfullhet. Människovärdet sitter i hur vi möts och bemöter. Hur vi är mot varandra.
Därför är det så viktigt att kommunicera också med dem som inte kan tala.
Den insikten är något jag haft väldigt mycket nytta av i mitt arbete på FDUV.
Text: Matilda Hemnell, informatör
Fakta om talsvårigheter
|
||
