Jag besökte nyligen Amsterdam. Trots att det inte var första gången jag åkte dit, slogs jag plötsligt av insikten av hur otillgänglig staden är. Jag hade inte tänkt på det tidigare. Centrum av Amsterdam består av mängder av smala hus i flera våningar. För mig, en rörlig person utan funktionsnedsättning, var det utmanande att ta mig upp och ner för de branta, smala trapporna som fanns i hotellet, i restaurangerna och på övriga platser jag besökte. Ingen av de restauranger jag åt på under resan i och utanför Amsterdam hade hiss. Utan undantag hade alla restaurangerna toaletterna belägna i källaren. En rullstolsburen person skulle alltså inte få bli kissnödig under sitt restaurangbesök! Bristen på tillgänglighet var iögonfallande.
Tillgängligheten i Finland
Tur att situationen är bättre i Finland, tänkte jag under resan. Hemma är det lättare att ta sig fram. Man har låtit bygga in hissar även i äldre hus, det finns inva-toaletter över allt och man kan enkelt besöka restauranger, även om man är rullstolsburen.
Men är situationen faktiskt så mycket bättre i Finland? Jag har ingen fysisk funktionsnedsättning. Den enda gången jag har varit tvungen att tänka på tillgänglighet, var då jag rörde mig med barnvagn. Då fick jag ett litet smakprov på hur begränsande bristande tillgänglighet kan vara.
Ett störtregn hade orsakat en översvämning som ledde till en vattenskada i hissarna på Järnvägstorgets metrostation i Helsingfors. Påföljden var att hissarna på den livligaste metrostationen i stan var ur bruk i åtta månader. De som av olika orsaker inte kunde åka i rulltrapporna, kunde inte alls använda metrostationen under den här tiden. Då var mina barn små, så jag rörde mig med barnvagn.
Frustrationen var stor varenda gång jag i vanliga fall skulle ha stigit på, eller av, vid metrostationen som är belägen mitt i centrum. Nu var jag i stället tvungen att hoppa av en station tidigare eller åka en station för långt. I mitt fall handlade det endast om att jag måste ta det i beaktande och reservera mera tid för varje resa. Men för många andra, exempelvis äldre människor som inte vågar använda rulltrapporna, som inte orkar gå så långt eller för personer med en funktionsnedsättning som har det svårare att ta sig fram eller att orientera sig på nya ställen, skulle resan ha varit omöjlig.
Hur är det möjligt att hålla hissarna till metron stängda i nästan ett år?
Jag hörde om en person som var tvungen att åka taxi in till stan varje gång hon behövde uträtta ärenden och en annan som helt enkelt höll sig borta från centrum, eftersom avstånden från de andra metrostationerna skulle ha blivit för långa. Bara för att hissarna till metron var ur bruk.
Skulle alla kunna komma med?
I mitt jobb som lägerkoordinator kretsar mycket kring tillgänglighet: ”Hur ska jag ska göra det möjligt för alla intresserade att kunna delta på läger? På vilka sätt ska jag sprida information om verksamheten, så att alla förstår?”
Jag haft stora utmaningar då jag sökt efter platser för FDUV:s läger. Många potentiella lägergårdar är utmanande för personer med funktionsnedsättning. Lägerområdena kan vara kuperade, det finns kanske endast högsängar att sova i, eller så är de allmänna utrymmena för små för att flera deltagare i rullstol skall kunna rymmas in.
Idag har medvetenheten ökat på lägergårdarna och många har försökt ta tillgängligheten i beaktande. Men sällan fullt ut. Utmaningar kvarstår: ramper finns vid ingångarna, men de är för branta, inva-vänliga rum med breda dörröppningar och en del hjälpmedel finns, men det saknas sängar med kant, vilket vissa deltagare skulle behöva. Jag har helt enkelt inte hittat en lägergård som passar för alla, eller som kan tillgodose alla individers olika hjälpbehov och önskemål.
Inom lägerverksamheten försöker vi bli bättre på tillgänglighet. Vi har ännu en bra bit att gå. I år har vi bearbetat lägerbreven så att de är mer lättlästa. På lägren har vi anpassade aktiviteter och försöker på bästa sätt ta alla deltagares hjälpbehov i beaktande. Det vi vet att vi borde bli ännu bättre på är exempelvis den digitala tillgängligheten på våra lägersidor på webben. Också det är under utveckling.
Medvetenhet är första steget mot tillgänglighet
Eftersom det inte är någonting som dagligen begränsar mitt liv, kan jag inte fullt ut förstå hur utmanande det är med bristande tillgänglighet. Samtidigt märker jag hur jag dag för dag blir alltmer uppmärksam på hur mycket som borde förändras innan vi är i mål och kan kalla vårt samhälle tillgängligt.
Mitt jobb har öppnat mina ögon. I mötet med personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras anhöriga har jag insett vidden av begreppet tillgänglighet och då har jag börjat se på omgivningen ur en annan synvinkel. Nu ifrågasätter jag hur husen i Amsterdam är byggda och var toaletterna är placerade och förstår inte hur det är möjligt att hålla hissarna till metron stängda i nästan ett år.
Idag är det en bra dag att fundera lite extra på hur annorlunda din dag skulle vara ifall allt du gör och tar för givet inte skulle vara tillgängligt för dig längre. Skulle x som rör sig med rullstol klara av att ta sig till din arbetsplats utan problem? Skulle Y som har en intellektuell funktionsnedsättning förstå det du skrivit på webben? Då du får ett ansikte på utmaningarna blir hindren synliga. När hindren blir synliga kan du jobba för att röja undan dem.
Text: Filippa Sveholm, Läger- och föreningskoordinator i södra Finland
Foto: Sofia Jernström