– Den här har jag gjort, och den här.
Karl-Oskar ”Kalle” Sundelin, 27 år, visar stolt runt i sin lilla prydligt städade lägenhet. De två tavlorna på väggen har han gjort själv, liksom mattan invid sängen.
– Jag tycker det är lite bart på väggarna, men han vill inte ha något mer, säger Kalles mamma Elisabeth Sundelin.
Och nu är det Kalle som bestämmer. För det är hans hem.
Sedan augusti bor han i en egen radhuslägenhet i Pedersöre. Det är ett nybygge invid Sandåkers serviceenhet som hör till Kårkulla samkommun. Lägenheten hyr han av Pedersöre bostäder, servicen – det stöd han behöver för att kunna bo på egen hand – får han från Sandåkers.
Förutom att Kalle är social och har ett gott detaljminne är han skicklig med händerna. Han är en hejare på att bygga tekniklego och lägga pussel.
– Jag har specialögon som lätt hittar rätt delar, berättar Kalle, som också är duktig på teknik.
– Får han post, tar han ett foto på den med sin telefon och skickar till mig, berättar Elisabeth.
Det kändes som att vi var på väg att slänga ut honom, att nu ska han bara klara sig.
Att Kalle skulle bo på i egen lägenhet var ingen självklarhet. Han har Downs syndrom och behöver hjälp i vardagen. Bara tanken på att Kalle skulle flytta väckte ångest hos Elisabeth.
– Det kändes som att vi var på väg att slänga ut honom, att nu ska han bara klara sig.
Men Kalle själv har varit ivrig på att flytta redan länge. Dessutom har hans sju syskon varit väldigt pådrivande. De trodde mer på Kalle än hon, erkänner Elisabeth. Också personalen på korttidsboendet där Kalle ibland brukade vara ansåg att Kalle klarar av att bo självständigt.
Kalle Sundelin tycker om att titta på film i sitt nya hem. Filmen Titanic hör till hans favoriter.
Flyttning kräver förberedelse
Att känna oro inför sitt barns flytt är naturligt. När personer med intellektuell funktionsnedsättning ska flytta behöver samtliga inblandade förberedas. Det är det FDUV:s flyttningsförberedelse handlar om.
Också familjen Sundelin var med om en flyttningsförberedelse. Kårkulla tog kontakt med FDUV då det blev klart att Pedersöre bostäder ska bygga radhus invid Sandåkers. Slutligen blev det sex personer med särskilda behov som skulle flytta in i de nya husen.
Till flyttningsförberedelsen hörde bland annat träffar för de anhöriga och för de som skulle flytta, både skilt och gemensamt, berättar Susanne ”Sussi” Tuure, sakkunnig inom boendefrågor på FDUV. Elisabeth uppskattade de förberedande träffarna.
– De var jättebra. Vi gick igenom vad Kalle är bra på och vad han behöver hjälp med. Stödet av andra föräldrar var också viktigt.
Efter flytten har Sussi gjort hembesök och följt upp hur de sex som flyttat har det.
Kalle Sundelin är skicklig på att lägga pussel. Till vänster FDUV:s sakkunniga inom boendefrågor Sussi Tuure.
Vad en flyttningsförberedelse går ut på varierar från fall till fall. Den kan ske i grupp eller individuellt, eller både och. Vem som initierar det hela kan också variera. Ibland är det till exempel Kårkulla då ett nytt boende ska öppna, ibland är det de anhöriga och ibland är det en socialarbetare i kommunen.
– Socialarbetarna kan ta kontakt då de har familjer där de vet att barnen borde börja flytta hemifrån, men att de inte kommer vidare i processen och socialarbetarna känner att deras arbetsverktyg inte räcker till, säger Sussi.
Skräddarsytt stöd
En av dem som kontaktat Sussi är socialarbetaren Mona-Lisa Sandelin i Vörå. Enligt henne har både hon och hennes klienter haft stor hjälp av Sussi.
– Ibland kan man som professionell ”köra fast”, och det känns som att man inte kommer längre med familjen gällande en eventuell flytt.
Som representant för FDUV uppfattas Sussi också som en neutral part i förhållande till Kårkulla och kommunen.
Men varför ska dessa personer över huvud taget flytta från sina barndomshem?
– De har rätt till ett självständigt liv, liksom deras syskon och andra jämnåriga. Och föräldrarna har rätt till vuxna barn, säger Sussi.
Man ska heller inte sticka under stol med att det handlar om att förbereda sig för framtiden. Ingen lever för evigt.
Både Sussi och Mona-Lisa framhåller att flyttningsförberedelse är en lång process och att resultat inte alltid syns direkt. Verksamheten måste skräddarsys, liksom boendelösningarna som erbjuds. Det är ett arbetsdrygt sätt att jobba och kräver många träffar. Helt centralt är att lyssna in familjens situation och värderingar samt skapa förtroende. Och att lyssna in huvudpersonens önskan.
Man måste hela tiden tro på att det nog finns något boendealternativ som ska fungera för just den här personen. Det kan vara något som inte ännu finns.
– Utgående från familjens och den unga personens tankar växer sedan de olika alternativen för ett självständigt boende fram. Ofta tar det lång tid tills vi kommer så långt att vi tittar på konkreta alternativ, säger Sussi.
Processen kan vara snårig och det kan komma bakslag. Då är det Sussis uppgift att inge hopp, fundera på lösningar och se framstegen.
– Man måste hela tiden tro på att det finns något alternativ som ska fungera för just den här personen. Det kan vara något som inte ännu finns.
Mona-Lisa Sandelin uppskattar den specialkunskap om olika boendealternativ som Sussi har.
– Hon har lärt mig att tänka ”utanför boxen” och att lyssna mera på klienterna och på deras egen åsikt.
Arbetssättet inom flyttningsförberedelsen är personcentrerat och fokuserar på styrkor, berättar Sussi.
– Vi riktar oss inte så mycket in på vilket stöd man behöver. Det kommer upp ändå.
Föräldrarna är vana att lyfta fram allt det svåra. Det är kanske en konsekvens av systemet. För att få service måste man ständigt påtala stödbehoven. Men det gör oss lite blinda för alla de styrkor, förmågor, närverk, möjligheter och drömmar som finns.
Kalle Sundelin är en charmant ung man som nu rår över sitt eget hem.
Livet efter flytten
Hur har det då gått för Kalle i sin nya lägenhet?
– Det har gått över fänväntan. Jag var nog så tveksam, men det ha gått bra, säger Elisabeth.
För henne innebär Kalles flytt också ett helt nytt livsskede. För första gången på väldigt länge har hon inget barn boende hemma. Känslan hon upplever beskriver hon med ett ord: Lättnad. Nu njuter hon av lyxen att få ta dagen som den kommer och någon oro känner hon egentligen inte.
Det är nog viktigt att föräldrarna inser att barnet behöver ett eget hem.
– Nej jag är trygg, säger Elisabeth och låter lite förvånad själv.
– Det är nog viktigt att föräldrarna inser att barnet behöver ett eget hem.
Innan vi säger tack och hej till Kalle, blir vi bjudna på kaffe med dopp. Kalle pekar på chokladkakan.
– Det här har jag bakat själv med personalen. Det är choklad och nötter.
– Tre plåtar räckte, säger Kalle med glimten i ögat och ler brett.
Text: Matilda Hemnell
Foto: Ann-Britt Pada
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 1/2019