Under 80-talet var Svenskfinland en föregångare inom detta område och tanken fanns att Kårkulla vårdhem skulle avvecklas. Många flyttade också tillbaka till sin hemkommun och man byggde små boendeenheter eller köpte eller hyrde lägenheter.
I de flesta fall var det Kårkulla samkommun som erbjöd boendeservicen. Men plötsligt har avvecklingen stannat upp och samhället förefaller spara på de mest försvarslösas bekostnad. I vårdhemmet bor det fortfarande närmare 90 personer, det är slitet och borde avvecklas.
Men i stället för att avveckla börjar man reparera och rusta upp det gamla. Att upprätthålla en institution, samtidigt som man vill utveckla servicen i närmiljön, skapar dubblerade funktioner och är ett dyrt system. I de övriga nordiska länderna har man därför avvecklat i så rask takt som möjligt.
Orsakerna till att avvecklingen inom Kårkulla kom av sig är många. Majoriteten av dem som bor på vårdhemmet kommer ursprungligen från huvudstadsregionen. Enligt Kårkulla samkommun handlar det om bristande resurser och möjligheter till goda tomtplatser i huvudstadsregionen. Statens finansierings- och utvecklingscentral för boende (ARA) stöder byggandet med 40 %, det har varit för litet för att förverkliga byggprojekt i huvudstadsregionen.
Därför kräver man också i Miljöministeriets rapport att stödet måste höjas till 50 %. Om byggkostnaderna blir höga blir också hyreskostnaderna så höga att personer med utvecklingsstörning inte har råd att bo i de nya lägenheterna.
Flera DUV-föreningar i Österbotten bygger boendeenheter idag (med ARA-stöd) och det finns föräldragrupper i Nyland som går samman för att få det boende de önskar för sina barn. Många anhöriga tar ansvar för att få de tjänster och det boende deras barn behöver.
De som inte har anhöriga får godta det som erbjuds. Många vuxna med utvecklingsstörning bor fortfarande hemma på grund av att det är för krångligt att få tag i en lämplig bostad. Enligt min uppfattning saknas det aktörer, tomter och pengar för att boendeproduktionen på riktigt skall komma i gång. Kommunerna har inte byggt även om det funnits behov.
Finland utreder nu vad som måste göras för att landet skall kunna ratificera FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning. Enligt den konventionen har varje människa rätt till ett eget hem. FDUV:s uppgift är bl.a. att vara intressebevakaren för dessa utsatta människor och godkänner därför inte institutionsboende som en permanent boendeform och anser att personer med utvecklingsstörning har rätt till ett liv i närsamhället. Det finns en liten grupp personer med utvecklingsstörning som är i ständigt behov av sjukhusvård, men de flesta klarar sitt liv genom att få ett individuellt stöd i sitt närsamhälle.
Lisbeth Hemgård
verksamhetsledare
Publicerad i bl.a. HBL den 7 juli 2009