Det är upprörande och vi hoppas att händelserna blir grundligt utredda.
Samtidigt väcker händelsen frågor. Varför måste vårdarna gå via medierna? Har de inte fått gehör för sina synpunkter på enheten? Är de helt enkelt för rädda för att ingripa då övergrepp sker?
Kårkulla har över 50 boendeenheter och många fungerar bra, både de som bor där och deras anhöriga är nöjda med stödet. Men det finns alltid undantag, och ofta kommer klagomålen från enheter där personalomsättningen är stor och det saknas ledarskap.
Anhöriga och personer med utvecklingsstörning kontaktar oss ibland kring enskilda händelser men det blir ofta svårt att gå vidare eftersom många vill vara anonyma. Kårkullas ledning har uppmuntrat oss att ta kontakt ifall anhöriga är missnöjda, men vi gör det sällan eftersom vi vill respektera anhörigas önskan om anonymitet.
Varför denna anonymitet? Anhöriga är ofta rädda att deras barn får lida om de kritiserar verksamheten. Äldre anhöriga är tacksamma för att deras barn får någon form av omsorg. De kan konstatera att det är bra att någon tar hand om deras barn även om de upplever att det finns uppenbara brister i omsorgen. Det finns också en trötthet, att ständigt bevaka sina barns intressen under många årtionden kan kännas betungande.
En förälder berättade att hon varit så nöjd med de tjänster de fått under många år. Plötsligt byttes personalen på enheten ut och attityderna förändrades. Hon måste som drygt 70-åring börja om från början för att hitta det rätta stödet för sitt vuxna barn.
I hans fall lyckades det.
Att det inte fungerar optimalt alla gånger kan jag förstå, men vi måste göra något åt den kultur som gör att vi blivit rädda för att tala öppet om det som inte fungerar och som behöver åtgärdas. Det är viktigt att det finns tillräckligt med tid och utrymme för en konstruktiv dialog mellan stödbehövande, anhöriga och personal.