Lagförslaget kring socialvård utgår från att kommunen erbjuder tjänster, samtidigt som beslutet kring sote-reformen pekar på att sote-områdena har ansvar för att fatta beslut kring hur tjänsterna ordnas. Den slutliga lagtexten för sote-reformen publiceras i mitten av augusti, och vi tvingas kommentera sociallagen utgående från de antaganden som nu finns.
När det gäller förslaget till socialvårdslagen har många aspekter lyfts upp i lagtexten som inte tidigare beaktats. Förslaget utgår mer ur klientens behov och delaktighet. Likaså lyfts barnfamiljernas behov fram på ett förtjänstfullt sätt.
De tjänster man kan få via denna lag har förtydligats och det betyder att det blir lättare för den enskilda vårdtagaren att besvära sig över uteblivna tjänster.
Men den stora frågan är fortfarande att tjänster via socialvårdslagen är anslagsbundna vilket innebär att kommunen kan neka tjänster om det inte finns medel. På grund av de svåra ekonomiska tiderna underbudgeterar många kommuner för att det inte finns pengar. Det kan i värsta fall betyda att många som anhåller om stöd från kommunen, inte får det, det finns helt enkelt inte medel.
I och med lagstiftningsförnyelserna kommer förmodligen många med lindrig utvecklingsstörning att få tjänster via socialvårdslagen i framtiden. När omsorgslagen uppgår i handikappservicelagen kommer de personer med utvecklingsstörning som har mindre stödbehov att hänvisas till socialvårdslagen.
Det handlar om normalisering och att också personer med utvecklingsstörning får på samma sätt stöd i vardagen som många andra med lindrigare stödbehov. Samtidigt finns det en risk att stödet helt uteblir, speciellt om kommunerna underbudgeterar.
Att människor inte får det lilla stöd de behöver kan i praktiken betyda en försämrad livskvalitet och i värsta fall en så tröstlös tillvaro att det utmynnar i en annan sjukdom eller andra svårigheter. Det kan åter igen betyda att det som kommunen sett som en inbesparing blir egentligen en ytterligare kostnad. Att spara kortsiktigt kan bli dyrt i längden.
Målsättningen med alla dessa förnyelser och reformer har bland annat varit en större jämlikhet när det gäller stöd och tjänster. Så länge tjänsterna är anslagsbundna har det stor betydelse i vilken kommun du bor. Om kommunen har resurser så är det alltid lättare att få stöd.
Vår nya social- och hälsovårdsminister Laura Räty poängterar jämlikhet och valfrihet när det gäller tjänste. Men då måste vi utgå från att det finns någon som finansierar tjänsterna också i framtiden. Valfrihet bör inte enbart gälla dem som har pengar.
För att kostnaderna inte bara ska öka, måste vi vara kreativa och lyssna på dem som behöver stöd. Många nya stödformer har uppkommit genom goda förslag från de stödbehövande.
Personlig budgetering är ett nytt sätt att organisera tjänster som beaktar stödbehoven men som också kan vara en ekonomiskt lönande modell för kommunen. Det viktigaste är ju naturligtvis att man får rätt stöd på rätt sätt och då man behöver. Men det behöver inte alltid betyda ökade kostnader, jag hoppas att man i kommunen och i de nya specialupptagningsområdena inser vikten av nytänkande i stället för att stirra sig blind på utgifter och inkomster. Socialtjänsterna behöver idag mycket nytänkande för att klara sitt uppdrag.