”Det är ju mamma!” brukar Harald, 3 år, utropa när han ser kaffemuggen med det svartvita fotot på Andrea Westerlund. Muggen fick Andrea som tackgåva efter tre år som ordförande för Steg för Steg.
Enligt Andrea är sonen Harald en humoristisk kille som gärna hittar på olika hyss.
– Dessutom älskar han att måla, rita och sjunga. Min morfar var konstnär och jag har alltid tyckt om att måla så den genen har gått vidare.
Harald är också mycket social och pratsam. För sin ålder har han ett så brett ordförråd, att det till och med förvånat dem på rådgivningen, berättar Andrea stolt.
Det bästa med att vara mamma är att jag får lära honom allt det som jag tycker att är viktigt.
Hennes vardag styrs numera långt av Haralds behov. De stiger upp på morgonen och gör sig klara för dagis. Andrea för honom dit – det är bara att gå över gatan – och går efter honom klockan 15. Under tiden som Harald är på dagis sköter Andrea om hushållet. Om det är bra väder efter dagisdagen blir de ute och leker på gården. När de väl kommer hem börjar Andrea laga middag och Harald får leka så länge. Efter maten är det strax dags att duscha, tvätta tänderna, sätta på pyjamas och gå sova.
En rätt vanlig småbarnsvardag alltså.
Andrea Westerlund i sitt och sonen Haralds hem i Ekenäs. Koppen är en gåva från Steg för Steg.
Det bästa med att vara mamma
Andrea hade länge längtat efter att få barn och det är med ett brett leende hon konstaterat att det känns bra att vara mamma.
– Han var en planerad baby dessutom.
– Det bästa med att vara mamma är att jag får lära honom allt det som jag tycker att är viktigt, speciellt att jag kan visa honom att det är helt okej att det finns människor som sitter i rullstol eller behöver kryckor eller att man är lite annorlunda på något sätt.
Eftersom Harald ibland är med på Steg för Stegs lokala träffar blir det en del av hans vardag att möta personer med funktionsnedsättning.
– Han hade en så rolig kommentar när han första gången såg en person i rullstol. Han trodde att rullstolen var en traktor.
Man märker att folk har sina fördomar, men för det mesta har bemötandet varit positivt.
Andrea förklarade att det heter rullstol och sedan dess har Harald varit fascinerad av rullstolar. Andrea försöker lära honom hur man ska bemöta dem som är annorlunda.
– Man får inte vara elak, men man får ha sina frågor. Det är ju barns sätt att utforska.
Andrea hade länge längtat efter att bli mamma och sonen Harald var en planerad baby.
Sluta jämföra
Andrea har varit öppen med sin lindriga intellektuella funktionsnedsättning, och en del provoceras av att hon har valt att ha barn.
– Man märker att folk har sina fördomar, men för det mesta har bemötandet varit positivt. Det värsta är när människor inte säger det med ord, men man märker det på deras kroppsspråk att de tycker att ”sådana som jag” inte ska vara förälder.
Andrea tycker att hon inom vården och rådgivningen blivit bra bemött, redan när hon var gravid och väntade Harald. Hon önskar att fler kunde se bakom funktionsnedsättningen och bemöta henne som den människa hon är. Det är viktigt att inte jämföra så mycket med andra med samma diagnos, för man kan ha så olika svårigheter.
Bara för att ditt barn inte skulle klara av det så betyder det inte att jag inte klarar av det.
De värsta fördomarna möter Andrea bland personer som inte känner henne. Också föräldrar till barn med en svårare funktionsnedsättning har ofta ställt sig frågande till Andreas föräldraskap.
– Då brukar jag säga att bara för att ditt barn inte skulle klara av det så betyder det inte att jag inte klarar av det. Människor som känner mig bra har alltid sagt att du kommer att bli en bra mamma, men de har också sett hur bra jag är med barn och hur bra jag är som mamma nu.
Andrea har tidigare jobbat på daghem och skött om sin storasysters barn ända sedan de föddes.
Andrea blir ibland kontaktad av andra med funktionsnedsättning som drömmer om att bli mamma. Hon uppmanar alla att noga överväga om de tror att de skulle klara av föräldraskapet, med allt vad det innebär. Hon vill inte ta ställning till hur någon annan ska göra, i synnerhet då hon inte känner personen.
– Barn är ju inte underbara hela tiden. Som i början då man knappt får sova och man nästan blir tokig av sömnbrist. Det kan alla som har haft en baby hålla med om. Så tänk verkligen noggrant och länge efter att klarar jag av allt det här, oavsett om du har någon diagnos eller inte.
Andrea Westerlunds vardag kretsar kring sonen Haralds behov. Andrea stortrivs i rollen som mamma, trots att det ibland är jobbigt.
Klarar vardagen självständigt
För tillfället får Andrea ingen särskild hjälp i vardagen eller stöd i föräldraskapet. Andrea bedömer att det inte behövs. Tidigare fick hon boendestöd på grund av sin funktionsnedsättning men har själv valt att inte ha det längre.
– Jag har upplevt att jag inte behöver stödet för jag klarar av min vardag såpass självständigt. Och så var det en som jobbar där på stödboendet som sa rakt ut att hon tycker att människor med utvecklingsstörning som jag inte ska få barn. Då var jag redan gravid. Jag blev så arg på henne så jag ringde hennes chef.
Det som grämer Andrea särskilt mycket är att personen hade jobbat där bara en kort tid.
– Så hon kunde inte ha en uppfattning om vem jag är. Jag släpper inte in folk så lätt. Det har att göra med mobbningen som jag utsattes för under skoltiden. Det kan ta många år att lära känna mig personligen.
Ibland kan det vara jobbigt när han trotsar, men på rådgivningen har de sagt att jag hanterar det bra.
Av olika orsaker kan inte Haralds mor- och farföräldrar ställa upp och sköta om honom ibland. Däremot finns Haralds pappa med i bilden, trots att de inte bor tillsammans.
– Vi upplever att det fungerar bättre för vår relation på det här sättet.
Andrea stortrivs i rollen som mamma, men att vara förälder är inte alltid en dans på rosor.
– Nej ibland kan det vara jobbigt när han trotsar, men på rådgivningen har de sagt att jag hanterar det bra.
Andrea känner inte heller att hon nu skulle behöva mera stöd i föräldraskapet. Samtidigt har hon nog tänkt på att det framöver, när Harald växer, kan komma tider då hon behöver mer hjälp och stöd.
– Men jag tänker att man tar det sen. Upplever jag att det kommer utmaningar med till exempel tonåren kan jag alltid ta kontakt med familjecentret, som hjälper till i just sådana situationer, och som finns till för alla barnfamiljer.
På tal om framtiden drömmer Andrea om att få fler barn.
– Ja, men högst fyra. Där går gränsen.
Text: Matilda Hemnell
Foto: Sofia Jernström
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 4/2024 med temat familj.
