Ett litet BB i Hangö i början av 1960-talet. En vit dörr med en glasruta. På andra sidan rutan några babysängar på rad. En sköterska klädd i vitt lyfter upp ett knyte. Pappan som är där med sin treåriga dotter pekar och säger: ”Där är din syster.”
Det här är Nina Berglunds allra första minne. Eftersom hon var så liten har hon tvivlat på om det verkligen var så här det gick till, men det finns inga fotografier från tillfället. Det är i varje fall så här hon minns det – när lillasyster Lena Berglund föddes.
– Då hade det inte ännu konstaterats att hon fått en hjärnblödning.
Det fick de veta senare och Lena kom aldrig hem från BB. I stället fördes hon till barnkliniken i Helsingfors där hon kom att tillbringa många perioder.
Lena Berglund har många goda barndomsminnen men skoltiden var tung.
I dag är Lena en rätt självgående mogen dam som tycker om att måla och sjunga. Nyligen var Lena på ett FDUV-veckoslutsläger och fick ett diplom över att ha utsetts till lägrets busfrö. Det tycker Nina är mitt i prick och Lena ser stolt ut över utmärkelsen. I hennes rum på Flemingsgatans boende i Ekenäs finns flera bilder på syskonbarn och syskonbarnbarn. Och på katter som hon tycker om.
Jag tror att om vi skulle ha fötts 30 eller 40 år senare så skulle Lena ha bott i ett lägenhetsboende och inte i ett gruppboende.
– Vi hade katter hemma, berättar Lena, både våra egna och grannarnas.
Enligt Nina är Lena självständig och kan ta saken i egna händer om något inte funkar eller något fattas på boendet. Är tvålen eller batterierna slut går hon själv och handlar mera.
– Jag tror att om vi skulle ha fötts 30 eller 40 år senare så skulle Lena ha bott i ett lägenhetsboende och inte i ett gruppboende.
Lena berättar att hon från föräldrahemmet i Hangö först flyttade till en tvårummare med kokvrå i samma hus som föräldrarna.
– Sedan ordnades det med ett så kallat boende. Det funkade si som så.
– ”Så kallat boende”, det var hon som sa det, flikar Nina in och låter förstå att det var ett väl valt uttryck.
– Sedan flyttade jag till Jordansgatans gruppboende, ett gult hus på andra sidan järnvägsstationen här i Ekenäs, fortsätter Lena.
Därefter blev det flytt till Flemingsgatans gruppboende, först till bottenplanet och senare till andra våningen där hon nu bor. Eftersom hon rör sig med rollator är det inte helt optimalt.
Ett skåp fullt av minnen. På det svartvita fotot längst bak ser vi Nina och Lena Berglund som barn.
Gemensamma barndomsminnen
Lena och Nina betyder mycket för varandra. Deras pappa Kaj är död sedan tio år och mamma Stina har Alzheimers så syskonrelationen har blivit än viktigare.
– Hon betyder nog mycket för mig numera, säger Lena om sin syster.
– Genom att vi endast är två syskon har hon betytt jättemycket för mig hela livet. Vi bodde till och med i samma rum tills jag flyttade hemifrån 1978, berättar Nina och påpekar att Lena var den av dem som inte var rädd av sig.
De skrattar hjärtligt när de berättar om hur spökrädd Nina var och hur hon hade Lena att gå först in i rummet för att tända lampan.
På gården fanns många barn och ibland var alla inte så trevliga. Jag fick försvara och stå upp för henne.
Det finns många goda gemensamma barndomsminnen, som när de var till stranden och simmade, lekte i gungparken eller spelade teater med grannbarnen. Men det finns också mindre trevliga minnen.
– På gården fanns många barn och ibland var alla inte så trevliga. Jag fick försvara och stå upp för henne, berättar Nina.
Lena tyckte om tiden i barnträdgården.
– Den var rolig! säger hon och berättar hur hon blev ledsen då deras mamma först bara förde Nina till barnträdgården.
Lena ville också stanna och leka, och några år senare fick även hon börja där.
Men skoltiden var mindre ljus. Systrarna gick i samma skola. Lena gick de första åren i vanlig klass, men flyttade sedan till hjälpskolan som det hette på den tiden. Att sticka ut för att man var annorlunda triggade mobbarna.
– Det fanns de som skulle retas på hemvägen och man visste inte då heller hur man skulle hantera sådant, säger Nina.
Så det var hon som stod upp för sin syster. Men också Nina blev utsatt.
– Jag träffade nyligen en gammal skolkamrat som sa att du blev ju mobbad i skolan för att din syster var som hon var. Jag har kanske inte själv förstått det tidigare.
Att ständigt stå upp för sin syster kan också vara tärande. Nina Berglund har tidvis varit utmattad.
Slitsamt men lärorikt
Nina har fortsatt kämpa för sin syster. När de egna barnen var små räckte inte resurserna till allt, men nu är hon väldigt engagerad i sin systers ärenden trots att hon bor på annan ort, i Åbo. Numera är hon också Lenas intressebevakare.
– Vi är en så pikiliten släkt så sådant här har fallit på mig – på gott och ont.
Nina är märkbart frustrerad över hur man måste kämpa också för småsaker.
– Jag har insett alltmer att inget händer om man inte själv tar tag i det och står på barrikaderna. Så länge man orkar ska man inte ge upp.
Att tampas med systemet och se till att Lena får god och rätt vård och service är enligt Nina ibland som att slåss mot väderkvarnar. Priset för att kämpa och stå upp för sin syster och också för mamman har tidvis varit högt – Nina har diagnosticerats med allvarlig utmattning.
Det oaktat är hon tacksam för sin syster som lärt henne så mycket.
Av Lena har jag lärt mig att ta hänsyn till olika sorters människor oberoende av hur de är, varifrån de kommer eller hur de ser ut.
– När man är så här gammal som jag är börjar man fundera på sitt liv och varför man blev som man blev. Av Lena har jag lärt mig att ta hänsyn till olika sorters människor oberoende av hur de är, varifrån de kommer eller hur de ser ut. Att försöka vara förutsättningslös gentemot andra.
– Jag har också lärt mig att man inte ska tro att man är något bara för att man har en hög utbildning. En akademisk utbildning betyder väldigt lite jämfört med all den kunskap som de som bor här besitter. Om man bara skulle se den här kunskapen.
Kan man sammanfatta det som att Lena lärt dig se med andra ögon på människor, kunskap och samhället?
– Inte med andra ögon. Det här har jag vuxit upp med! Jag lärde mig eventuellt redan som riktigt liten någon sorts ödmjukhet.
Nina påpekar ändå att man ibland måste vara hård. Enligt henne kan hon också vara sträng och krävande mot Lena.
– Men inte väl för sträng? frågar hon sin syster som bedyrar att Nina inte varit det.
– Det bästa med att ha ett syskon är att man har någon att prata med, säger Lena. Nina berättar att de rings varje dag.
Saker bara den andra förstår
Bandet är starkt och kontakten tät. Lena och Nina rings varje kväll.
– Det bästa med att ha ett syskon är att man har någon att prata med, säger Lena.
– Om jag inte har ringt före klockan tio ringer Lena garanterat! skrattar Nina.
Enligt henne är det bästa med en nära syskonrelation att ha någon att ty sig till, och att denna någon känner till varifrån man kommer. Det finns vissa saker som ingen annan än systern förstår sig på.
– Den här relationen är nog jättespeciell då vi upplevt samma saker, haft samma föräldrar, samma omgivning, samma lekkamrater och samma minnen. När jag inte vem jag ska vända mig till, då kan jag oftast tala med Lena.
Text: Matilda Hemnell
Foto: Sofia Jernström
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap och påverkan GP 2/2024 med temat minnen.
