Hbl har förtjänstfullt lyft upp problem inom äldreomsorgen i ett flertal artiklar. I rapporteringen framkommer personalbrist, sparkrav, snårig byråkrati, oklara servicestigar, omänskliga förhållanden och tecken på vanvård. Och om hur det här inte bara drabbar de äldre utan också får de anhöriga att krokna.
Vi vill påtala att många av utmaningarna också finns inom specialomsorgen – med den skillnaden att personer med intellektuell eller liknande funktionsnedsättning och deras anhöriga kämpar med det här hela livet, inte bara i livets slutskede.
Personer med intellektuell funktionsnedsättning kan redan från tidig ålder bli utsatta för vanvård. De har dessutom begränsade möjligheter att påverka var, hur och med vem de bor. Yle rapporterade 25.3 om hur minderåriga med intellektuell funktionsnedsättning och autism blivit utsatta för övermedicinering och vanvård när de varit placerade på institution. Liknande fall har uppdagats tidigare.
Vi talar om grova inskränkningar i de grundläggande mänskliga rättigheterna i Finland på 2020-talet. De här personerna kan ofta inte ens berätta vad de varit med om. Tillsynsmyndigheterna och rättsväsendet har i dessa fall inte heller varit kapabla att skydda dem från övergrepp och garantera deras rätt till ett människovärdigt liv. När anhöriga påtalat bristerna har det inte lett till åtgärder.
Nu är det hög tid att regeringen och välfärdsområdena tar det här på allvar och ser till att de strukturella problemen inom funktionshinderservicen åtgärdas. FDUV efterlyser en nationell utredning om i vilken utsträckning övergrepp förekommer. Vi misstänker att det finns ett stort mörkertal.
Över lag behövs det nu satsningar på personalens kompetens och välbefinnande, skräddarsydda boendelösningar, tillräckligt små enheter, förebyggande verksamhet och tidigt stöd till familjerna. På det sättet förebygger vi mänskligt lidande och sparar pengar i längden. Långvarig institutionsvård är nämligen inte en billig lösning för samhället och borde inte vara en långvarig boendelösning. Tillsynen behöver också effektiveras och tilldelas mer resurser.
Personalbristen måste få en lösning – om vi fortsätter så här finns det en risk att vi förlorar många av de oumbärliga duktiga vårdarna, handledarna och socialarbetarna som vi vet att verkligen vill göra ett gott jobb, men på grund av etisk stress lämnar branschen.
Det är en skam för den finländska rättsstaten att den här typen av vanvård har tillåtits pågå så här länge. Nu mer än någonsin behövs beslutsfattare som står upp för de allra mest utsatta personerna i samhället. Det räcker inte att uttrycka bestörtning, nu krävs handling.
Mikaela Björklund, ordförande
Annette Tallberg-Haahtela, verksamhetsledare
FDUV