Ibland är det som om den värsta förolämpningen en person med funktionsnedsättning kan få – låt säga någon som är blind, sitter i rullstol eller hör dåligt – är att någon behandlar dem som om de inte skulle förstå: "Inte är det något fel på mitt förstånd", "ei hän ole kehitysvammainen" (ungefär ”inte är han utvecklingsstörd”) är kommentarer man ofta hör.
Det finns hierarkier i samhället och beklämmande ofta verkar personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF) vara allra längst ner på den hierarkistegen. Inte alla gånger på grund av deras utsatta position, dåliga ekonomi, svårigheterna att komma ut i arbetslivet eller att de kan behöva stöd i många vardagliga sysslor – utan på grund av att vi i vår människosyn placerar dem där.
Det här blev också uppenbart i en del uttalanden som gjordes på slutrakan av behandlingen av funktionshinderlagen i riksdagen. Funktionshinderrörelsen splittrades och en del ville att lagen skulle förkastas. Man ville inte ha en lag där det också finns service som handlar om omsorg, där hela familjens behov beaktas och det finns stöd för att fatta beslut. Man ville ha en mer progressiv lag än så.
Det är beklämmande att det värsta man kan uppfattas vara är en person med intellektuell funktionsnedsättning. Det berättar mycket om vilka egenskaper och förmågor som uppskattas högst. Vilka stödbehov som är mer legitima än andra.
Men i de uttalandena var det uppenbart att det inte fanns förståelse för att en del personer med funktionsnedsättning (läs intellektuell eller liknande funktionsnedsättning) kan behöva den här typen av stöd – och att det stödet är precis lika legitimt som att behöva punktskrift för att kunna läsa eller anpassningar i hemmet för att kunna röra sig där med rullstol.
Samtidigt verkade det som om man inte alls följt med hur stödet för personer med intellektuell funktionsnedsättning utvecklats. Trots sina brister är fokus numera på självbestämmande och delaktighet, också för personer med IF.
Visst förstår jag att man blir frustrerad om man uppfattas kunna mindre än vad man kan, eller uppfattas behöva mer hjälp än man de facto behöver.
Det är lite som att tvinga en ögonbindel på en person som kan se eller som att pracka en rullstol på en person som kan gå. Eller att bestämma vad någon ska ha på sig trots att personen mycket väl är kapabel att välja själv (eller om det är en utmaning är det ett ypperligt skäl att öva på just det för att lära sig att ta beslut – får man öva i de små frågorna ökar förutsättningarna att kunna ta beslut också i de stora frågorna).
Men det är beklämmande att det värsta man kan uppfattas vara är en person med intellektuell funktionsnedsättning. Det berättar mycket om vilka egenskaper och förmågor som uppskattas högst. Vilka stödbehov som är mer legitima än andra.
Människovärdet är unikt och okränkbart. Det är grunden för de mänskliga rättigheterna. Alla är lika mycket värda och alla ska ha rätt till det stöd de behöver men inte prackas på mer stöd än de behöver.
När jag gick i skolan var det vanligt att alla som rörde sig utanför den smala normen nedlåtande kallades ceparen, keharen, bög eller homo. Jag trodde vi i dag kommit längre än så.
"Vammainen ei ole haukkumasana" står det på ett tygmärke från Kehitysvammaliitto som hänger på anslagstavlan i FDUV:s kafferum. Det betyder ungefär ”att ha en funktionsnedsättning är inte ett skällsord”.
När jag gick i skolan var det vanligt att alla som rörde sig utanför den smala normen nedlåtande kallades ceparen, keharen, bög eller homo. Jag trodde vi i dag kommit längre än så.
Precis som homosexuell är en neutral beskrivning över någons sexualitet är intellektuell funktionsnedsättning en neutral beskrivning över att en person kan behöva mer tid att förstå, lära sig nya saker och uttrycka sina tankar och känslor.
Det är min dröm, att vi kunde slippa stigmat och avmystifiera vad intellektuell funktionsnedsättning är, att vi kunde se personer med IF som jämbördiga unika individer.
Text: Matilda Hemnell, informatör
