Vi sitter runt ett bord på Mocca serviceenhet i Pargas. Egentligen vet deltagarna Ami Roos, Rasmus Rönkönharju, Jesper Cederlöf, Maria Rönnholm, Hjalmar Toivo, Mats Nordström och Viljam Läde spelreglerna, men eftersom jag är med för första gången väljer handledare Linda Juslin att repetera dem:
– Vi är alla författare. Vi berättar inte om oss själva eller om personer som vi känner. Det här är fantasi.
Hon tillägger att det ofta blir berättelser om personer med funktionsnedsättning, eftersom det här gänget är experter på det.
Linda har försett sig med anteckningsmaterial och börjar ställa en fråga i taget.
– Ska berättelsen handla om en man eller kvinna?
Kvinna, kommer de överens om.
– Vad är hennes namn?
Det kommer förslag som Siv och Sigrid, men de bestämmer sig för Siv. I andra namn kan hon heta Sigrid.
– Hur gammal är Siv?
Någon föreslår 50, en annan 20. Då vänder sig Linda till Jesper som hittills inte deltagit så aktivt och säger att han får bestämma. Saken är avgjord: Siv är 30 år.
Med hjälp av den här typen av stödfrågor formas efter hand en bild av berättelsens huvudperson. Siv har en CP-skada, hon kan gå med rullator, men hon kan inte läsa. Hon bor i ett lägenhetsboende. På sin fritid gillar hon att rida och lyssna på musik.
Sedan är det dags att komma på en handling. Då börjar Linda med att fråga om tidpunkten:
– När händer det här?
De kommer överens om att det är sommar, att Siv är på semester och att hon snart ska på läger.
– Man skulle kunna tänka att det är ett ridläger, säger Rasmus och får medhåll av de andra.
– Hur känner sig Siv? undrar Linda.
Glad och förväntansfull, blir svaret.
Så händer det något, slår Linda fast. Men vad? Och hur känner sig Siv då? Och hur beter hon sig om hon känner sig så? Hur löser hon situationen?
Sakta växer en berättelse fram som Linda senare renskriver (du kan läsa berättelsen längre ner).
Maria Rönnholm gillar då fantasin kommer i gång.
En metod utan namn
Den har inget namn och den är ingen etablerad metod. Lindas sätt att jobba med berättelser tillsammans med deltagarna har utvecklats så småningom. Det är en produkt av Lindas passion för språk och kreativa sätt att jobba. Hon gillar att prova nytt och testa sig fram.
– Metoden har vuxit fram organiskt. När jag började hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Men plötsligt hade vi en berättelse, fantasin började flöda och jag såg att det fanns ett intresse för att skapa berättelser tillsammans.
Metoden har likheter med sagotering som används mycket med barn och där man ordagrant skriver ner vad barnet berättar.
– Men jag har alltid varit mån om att det ska bli en berättelse. Det ska finnas en början, en huvudperson, en handling och ett slut.
Under åren har hon sett hur berättelserna utvecklats och hur mycket bättre deltagarna blivit på att bidra och komma med idéer.
Det är bra att jobba med berättelser, så kommer fantasin i gång.
– I början var det svårt att få en handling i berättelsen så jag bad att någon annan från personalen skulle slänga in något oväntat.
Deltagarna var nämligen benägna att tänka att allt hela tiden ska gå bra. De ville inte ha med överraskningar eller dramatik. Fortfarande önskar de att berättelserna har ett lyckligt slut.
– Det ger en bättre känsla, säger deltagarnas unisont.
Linda har också gått igenom berättelseteori med deltagarna. Numera vet de vad handling och huvudperson är och kan fundera på perspektiv. Ur vems perspektiv berättas historien? De vet också vad ordet metafor betyder även om bildspråk ofta är svårt.
Rasmus Rönkönharju uppskattar det terapeutiska i berättandet, att man får ventilera tankar och känslor.
Mer än en trevlig sysselsättning
Det märkts att deltagarna gillar att skapa berättelser tillsammans med Linda.
– Det är roligt att vi skriver historier. Man lär sig nya ord, säger Ami.
Maria uppskattar det kreativa.
– Det är bra att jobba med berättelser, så kommer fantasin i gång.
Hon tycker också det är fint att alla får vara med och bidra på sitt sätt.
– Alla får säga vad de vill, säger Maria.
Det är ett sätt att ventilera sina tankar och känslor fast det inte handlar om oss själva.
Att hitta på berättelser är ändå mer än en rolig sysselsättning. Det fyller helt tydligt också en pedagogisk funktion. Förutom att historieberättandet är en träning i fantasi och kreativitet är det också ett sätt att reflektera över hur man kan hantera olika situationer och känslor.
– Det är ett sätt att ventilera sina tankar och känslor fast det inte handlar om oss själva, säger Rasmus.
– Även om historierna handlar om fiktiva personer finns det lite av oss alla i berättelserna. Det kan ofta vara lättare att tala om känslor då det inte handlar om en själv, säger Linda.
Hon berättar också att det ofta i berättelserna kommer in sådana element som är aktuella i deltagarnas liv. Samtidigt blir berättelserna en träning i empati. Frågor som hur skulle det kännas för dig, hur skulle det kännas för mig och hur känns det för personen i berättelsen är centrala.
Enligt Linda har deltagara med tiden blivit mycket bättre på att beskriva känslor och vet att det finns olika sätt att handskas med dem. Till exempel reagerar vi alla olika på stress. Men hur reagerar huvudpersonen i den aktuella historien?
Linda Juslin kombinerar sin passion för språk med omsorgsarbetet.
Ett kreativt arbete
För Linda är det en hjärtesak att få jobba med språk. Att det skulle bli på just det här sättet var ändå en överraskning. I tiderna studerade hon engelska och litteratur och planerade också att doktorera, men ett sommarvikariat på Kårkulla fick henne att tänka om.
– Jag kände att det här är det jag ska jobba med och utbildade mig till socionom.
I sitt arbete som handledare på Kårkulla ser hon att kreativiteten spelar en stor roll. Det handlar dels om att konkret jobba med handarbete och hantverk, dels om att hitta bättre sätt att göra saker på.
Dessutom vill hon genom berättelserna få i gång kreativiteten hos brukarna och det tjänar ett större syfte.
– Fantasi är grunden för självbestämmande.
För att kunna fatta beslut om hur man själv vill leva sitt liv och göra val är det viktigt att kunna se att saker kan vara annorlunda. Att det finns fler alternativ och möjligheter än det rådande, än det bekanta. Det här kan vara svårt för många med intellektuell eller liknande funktionsnedsättning då abstrakt tänkande ofta är en utmaning.
En idealvärld
Så hur fortsätter historien om Siv? Det får man kanske veta senare. Deltagarna är ivriga på att börja fantisera kring vad som händer på ridlägret, men Linda konstaterar att de får fortsätta berättelsen en annan gång.
Det är inte alls ovanligt att de återkommer till huvudpersoner eller platser som de har hittat på. De har till exempel skrivit flera berättelser om det fiktiva boendet Sommarboet. Det blev en helhet som återspeglar deltagarnas egna liv, drömmar och ideal.
– På Sommarboet går det oftast bra, man har all tid i världen och det finns alltid tillräckligt med personal.
Text: Matilda Hemnell
Foto: Jan-Christian Stenroos
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 4/2021 med temat kreativitet.
Men var är hjälmen?En berättelse berättad av: Jesper Cederlöf, Viljam Lähde, Mats Nordström, Ami Roos, Rasmus Rönkönharju, Maria Rönnholm, Hjalmar Toivo Skriven av: Linda Juslin Det var en morgon i juli. Siv låg och i sängen och väntade på att personalen skulle komma. Hon tyckte om att sova länge och stiga upp i sin egen takt. Det var det bästa med att ha semester. Men idag var ingen vanlig semesterdag. Idag skulle hon nämligen fara på ridläger. Siv hade fått lägret som present när hon fyllde 30 år i våras. Hon hade väntat och väntat ända sedan dess, men nu var det äntligen dags. Allting var klart inför lägret. Siv hade packat färdigt redan dagen innan och taxin var beställd. Det knackade på dörren till Sivs lägenhet. “Kom in!” ropade Siv. Dörren öppnades och en bekant röst sa: “Godmorgon.” Det var Anja som kom för att hjälpa Siv idag. “Godmorgon Anja,” sa Siv. “Vet du att jag ska på ridläger idag?” “Jo visst,” svarade Anja. “Är du nervös?” “Nä, jag är bara ivrig,” sa Siv. “Jag har ju varit där förut. Det finns andra där som har en cp-skada precis som jag. Och hästarna är jättesnälla. Och sista dagen ska vi ha tävling.” “Det låter ju jätteroligt,” sa Anja. Anja hjälpte Siv att stiga upp och såg till att Siv fick ett bra grepp om rollatorn. “När jag rider så behöver jag inte den här,” sa Siv och klappade sin rollator, ”men annars är den nog bra att ha.” Medan de skötte alla morgonsysslorna berättade Siv åt Anja om allt roligt hon skulle göra på lägret. Efter att Siv hade ätit sin frukost bestämde hon sig för att ta en sista titt på sin packning. Hon ville vara säker på att allting faktiskt var med. Hon tittade i väskan med ridkläderna. Ridbyxorna och stövlarna fanns där, men var var ridhjälmen?” “Anja! Var är hjälmen?” ropade Siv. Siv lyfte på ridbyxorna och tittade under dem, men där fanns ingenting. Hjälmen var borta. “Var är den?” ropade Siv. Hon kände sig nervös. Händerna började darra och det kändes som om hon hade en klump i halsen. Ridhjälmen var jätteviktig. Hur hade hon kunnat tappa bort den? “Den finns nog någonstans här,” sa Anja. “Jag hjälper dig att leta.” “Jag kan ju inte fara på ridläger utan hjälm,” sa Siv olyckligt. “Man måste ha hjälm när man rider. Annars kan man slå sig jätteilla om man faller av hästen.” “Ta det lugnt nu, Siv,” sa Anja. “Hjälmen kommer nog fram. Den är inte i havet.” “Tänk om jag glömde den i stallet förra veckan,” sa Siv. Det stack i hennes ögon och hon kände att hon var på väg att börja gråta. Anja lade handen på Sivs axel och sa: “Det tror jag inte. Du är så noga med att alltid ha hjälmen med dig. Den finns nog här i lägenheten. Ta ett djupt andetag nu och sen letar vi efter den tillsammans.” Siv tog ett djupt andetag. Hon kände sig lite bättre nu. Anja var alltid så lugn och vänlig. Det kändes tryggt. De letade på hatthyllan och i klädskåpet och till och med under sängen. Men hjälmen fanns ingenstans. “Har du månne packat ner hjälmen i någon av de andra väskorna?” frågade Anja. “Nej, det tror jag inte,” sa Siv. “Eller… vänta! Nu vet jag!” Hon öppnade väskan med mjukiskläderna och toalettsakerna. Och där fanns ridhjälmen! Siv började skratta. “Den rymdes inte i väskan med de andra ridsakerna,” förklarade hon för Anja. “Därför satte jag den i fel väska igår.” “Så bra att den kom fram,” sa Anja. Siv log brett. “Nu är jag glad igen,” sa hon. Sedan gav hon Anja en stor kram. Utanför fönstret brummade en bil. “Det låter som om din taxi är här,” sa Anja. “Nu ska jag på ridläger!” sa Siv lyckligt. |
||