Samspelets mästare

– Åhå, man blir alldeles stum. Vilken ära!

Det är en mållös Nalle Öhman vi lyckas överraska i hans hem i Pargas. Vi har stämt träff för att göra en intervju om etik inom omsorgen, men dessutom är vi här för att överräcka det första Sigfrid Törnqvist-priset.

Det är främst via sitt värv som omsorgspräst som Nalle arbetat med personer med intellektuell funktionsnedsättning, men hans engagemang väcktes redan i slutet av 70-talet, då han gjorde sin själavårdspraktik inom Kårkulla. Som så många andra blev han djupt berörd av sitt möte med dessa unika individer, som ofta saknade ett talat språk. 

Redan före Nalles tid som omsorgspräst hade det ordnats skriftskolor för målgruppen, men med Nalle vid rodret fick de en ny karaktär.

– Jag började i andra ändan. Jag fokuserade på dem med störst stödbehov. De som kallades ”icke-bildbara”.

Att det här var människor som inte tidigare uppmärksammats syntes i anhörigas tacksamhet över att någon tog sig an dem, utan att de behövt kräva det.

Samspel som bygger på det möjliga

De nya metoderna för samspel var resultatet av ett målmedvetet arbete.

– När jag träffade de här människorna ville jag hitta ett sätt att kommunicera med dem.

Nalle började aktivt stärka sin kompetens i att bemöta personer som saknar ett talat språk. Han utvecklade andakter som byggde på det som var möjligt: Sånger som man kan känna igen, mindre prat, mera stödtecken och beröring. Här ingick rituella element som att hålla varandra i handen och tända ljus. De ”icke-bildbara” lärde sig snabbt hur andakten skulle gå till och resultatet var ett harmoniskt lugn.

FDUV:s verksamhetsledare Lisbeth Hemgård, som sett Nalle i arbete, säger att hon fascinerades just av lugnet. Många av dem som deltog kunde vara mycket oroliga, rentav rädda.

– Lugnet kommer automatiskt när man följer ett visst schema, säger Nalle anspråkslöst.

När jag träffade de här människorna ville jag hitta ett sätt att kommunicera med dem.

Ett viktigt element var det kontemplativa sättet att sjunga. I det ingår att endast sjunga enstaka bokstäver.

– De olika bokstäverna resonerar på olika ställen i kroppen, berättar Nalle och förevisar det hela genom att be oss sätta ena handen på huvudet och andra handen på hjärtat och sedan turvis ”sjunga” bokstäverna a och m.

– Också de med grava funktionsnedsättningar började sjunga med under andakterna.

Fascinationen för samspelet med målgruppen ledde till doktorsavhandlingen Kropp, handling och ritual: hur förstå religion och personer med grava funktionshinder? Nalle doktorerade i religionsetik 2008.

För att förstå hur banbrytande Nalles insatser var måste man betänka att utvecklingen faktiskt gått mycket framåt sedan dess, bland annat tack vare hans arbete.

Informerat samtycke

De senaste åren har det diskuterats mycket om sexuella trakasserier i samhället, och en metod där det ingår beröring av till synes försvarslösa individer kan upplevas kontroversiell. Problematiken är ändå inte ny för Nalle. Han har haft många etiska funderingar kring detta.

– Får man röra vid någon utan tillstånd?

Han betonar att mötet med de här människorna hela tiden handlar om ett samspel, att tyda de små signalerna för att avläsa var gränsen går.

Han märkte att många kunde ha svårt med beröringen i början. De var ovana med beröring som saknade ett syfte, men hade däremot mycket erfarenhet av det motsatta från bland annat påklädning, tvättning och medicinska ingrepp.

En kvinna var väldigt noga med att man inte skulle röra henne i ansiktet. Nalle gissar att man hållit hårt i henne hos tandläkaren. Men slutligen lät kvinnan honom även vidröra hennes kinder. Det var en terapeutisk process.

Etik är praktik

Etiska frågeställningar ur ett människorättsperspektiv är kärnan i Nalle Öhmans väsen. Lisbeth säger att hon fascinerats av hur Nalle alltid haft fokus på hur man får etiken och de mänskliga rättigheterna att fungera i praktiken.

– Det är det centrala, hur det fungerar i praktiken. Allt annat är ovidkommande, säger Nalle.

Men lätt är det inte. Det har han fått erfara inte minst under sin tid som ordförande för FDUV:s etiska råd.

– Det jag minns är hur fantastiskt svåra frågor som kom upp där. Fast det var helt vardagliga frågor så var de oerhört svåra.

När det väl gällde var det ofta individens självbestämmande som glömdes bort. Andras intressen, rädslor och åsikter körde över.

Fast det var helt vardagliga frågor så var de oerhört svåra.

– Det finns inga enkla eller rätta svar, men förhoppningsvis kan man genom en process komma vidare. Man kan inte bestämma för någon annan och man ska inte ta något för givet. På något sätt måste man säkra att samtalet är i gång, för att hitta en fungerande lösning.

Det här gäller i enskilda fall, men även i samhället i stort. I en tid av tillspetsad samhällsdebatt med låsta positioner känns Nalles reflektioner uppfriskande omoderna.

I dag är Nalle pensionär och sysselsätter sig med sin och frun Outis trädgård, Tallbacka. Men att Nalles hjärta alltjämt klappar för den här målgruppen är uppenbart. Han hänvisar till filosofen Jean Vanier som menar att personer med intellektuell funktionsnedsättning är nödvändiga för samhället. För att samhället ska utvecklas måste vi känna till våra svagheter. Kruxet är att vi vill fly undan dem.

– Men de här människorna visar våra svagheter. Observera våra svagheter, inte deras.

Nalle är teolog och hänvisar ofta till det kristna budskapet. Hans arbetssätt återspeglar en sann humanistisk människosyn.

– Alla har ett egenvärde, oberoende av prestation.

Text: Matilda Hemnell
Foto: Jan-Christian Stenroos