FDUV:s devis har under många år varit att tjänsterna till personer med intellektuell funktionsnedsättning måste erbjudas i närsamhället och att kommunerna ska ta ett större ansvar för stödet.
I och med de kommande förändringarna inom social- och hälsovården kommer det att upprättas landskap med uppgift att ansvara för bland annat bastjänsterna också för vår målgrupp, personer med intellektuell eller likande funktionsnedsättning.
Kommunerna vill redan nu ta över en del av tjänsterna och producera servicen i egen regi.
Det här väcker mycket känslor.
- Har kommunen det specialkunnande som behövs?
- Är det enbart en sparåtgärd?
- Hur går det med Kårkulla samkommun?
- Har de tänkt igenom detta ordentligt?
Det är kommentarer jag läst både på sociala medier och i tidningsspalterna. FDUV har också blivit kontaktat av personer med intellektuell funktionsnedsättning, anhöriga och kommuner.
Förändringar väcker alltid frågor och oro och det är viktigt att kommunikationen sker på rätt sätt och är tillräcklig.
Förändringar väcker alltid frågor och oro och det är viktigt att kommunikationen sker på rätt sätt och är tillräcklig. När det gäller vår målgrupp måste man vara extra tydlig med kommunikationen, vara möjligast konkret och ge personerna tid att fundera och reflektera. Att få ett brev på posten eller läsa om förändringarna i tidningen är verkligen inte bra.
Det verkar som att producenterna (i det här fallet kommunen och Kårkulla samkommun) har olika syn på läget, vilket försvårar situationen – och informationen.
I vissa diskussioner har kommunerna framställts som att de bara vill spara pengar och minska på stödet, när igen Kårkulla samkommun är för dyrt men också den enda producenten som kan erbjuda kvalitativt goda tjänster.
Frågan är dock mer komplicerad än så, och behöver nyanseras. Vi blir kontaktade både med kritik mot Kårkullas nuvarande tjänster, och om kommunernas oförmåga att kommunicera tydligt om vad som är på gång.
De som blir mest i kläm i den här situationen är personer med funktionsnedsättning och deras familjer.
De som blir mest i kläm i den här situationen är personer med funktionsnedsättning och deras familjer. De oroar sig över om de kommer att få de tjänster de behöver, kommer personalen att bytas ut och kan de träffa sina gamla vänner som får stöd via Kårkulla samkommun? Så borde det inte vara. De behöver svar.
Min uppfattning är att kommunerna kan erbjuda bastjänster som boende och dagverksamhet, men att de kan behöva stöd gällande specifik problematik inom funktionshinderservicen. Den här typen av specialkunnande är det få kommuner som själva kan erbjuda. Här behövs samarbete mellan kommunerna – i framtiden landskapen – och expertisen hos samkommunen Kårkulla.
Jag önskar att Kårkulla samkommun och kommunerna samarbetar, stöder varandra i processen och informerar tillsammans om vad som är på gång och vad det betyder för varje enskild person om kommunen tar över en del av tjänsterna. Specialkunnande i kommunerna kan utvecklas genom ett gott samarbete med Kårkulla och FDUV.
Text: Lisbeth Hemgård
Foto: Sofia Jernström
