– En människa är menad att röra på sig. Det är ingen skillnad om man har ett handikapp eller inte.
Det säger Anja Niskanen-Leskinen som jobbar som handledare på Stjärnhem i Esbo. Till sin utbildning är hon idrottsinstruktör samt ungdoms- och fritidsledare. Dessutom är hon musiker.
Hennes blandade bakgrund är en styrka och något hon utnyttjar i det dagliga arbetet. Hon vet bland annat berätta att det är mycket lättare att tvätta tänderna på en person med spasticitet om man samtidigt sjunger opera.
– AAAAAAA, exemplifierar hon med öppen mun. Så här brukar Robin Pinomaa göra när det blir dags för tandtvätt.
På Stjänhem jobbar Anja numera i första hand med och för just Robin.
– Han har en stark personlighet, är öppen på ett speciellt sätt och har jättebra humor, berättar hon med värme.
Robin kommunicerar med gester, tecken, miner och enstaka ord och han vill snabbt bli bekräftad.
– Med Robin måste man vara 100 procent närvarande, man kan inte vara 96 procent. Då funkar det inte.
Motion kräver motivation
Hon beskriver Robin som en person som gillar action och nya saker, men att han också kan behöva tid för att ta till sig det nya. För att införa nya grejer måste man därför ha tålamod. Ett nej är kanske ett ja nästa gång.
Det är också den principen hon följt när hon infört allt mer motion i Robins vardag. Robin sitter väldigt mycket och har en svaghet i benen.
– När något är svårt vill man undvika det. Så motiverandet är jätteviktigt.
Den egna inställningen till motion är avgörande. Anja berättar att hon själv måste röra på sig för att må bra.
Förutom att Robin och Anja besöker konditionssalen varje måndag så bakar hon in motion i vardagens aktiviteter: I stället för att bli skuffad i rullstol kan Robin rulla själv; i stället för att ta sig till postlådan med rullstol kan Robin gå en liten bit. Hemma har Robin en stor grön gympamatta som de ofta tar fram och gör olika övningar på. Och saknar man en korgbollsställning kan man kasta boll i en tom tvättkorg.
Det gäller att vara påhittig – och att använda humor. Exemplets makt ska heller inte underskattas. Robin gillar att se på sport och när han ser andra röra på sig kan han vilja göra likadant.
Det här betyder ändå inte att Robin alltid skulle vara med på noterna. När vi besöker honom på Stjärnhem vill han inte gå till postlådan och inte kasta boll. Men han visar några fina rörelser på sin gympamatta – en del av dem hittar han på där i stunden.
– Det här är kanske inte den bästa möjliga övningen, men helt okej. Det är en rörelse, säger Anja.
Hon konstaterar att det är bra att ha ett träningsprogram, men att det måste anpassas vid behov.
– Man ska motivera att det här är en bra ”juttu”, men lika viktigt är att kunna backa om personen inte vill. Det gäller att läsa situationen.
Hon betonar också att alla motionsformer och rörelser inte passar alla. Alla är inte lika, och alla dagar är inte lika. Man måste vara beredd att ändra så att det passar.
– Men morötter måste man ju ha!
Robin älskar spaghetti så det kan motivera honom att veta att de efter motionspasset lagar mat. Och får man en kompis med så blir gympandet en social grej. Robin tycker om att göra tillsammans.
Våga pröva!
Som tips till andra som vill uppmuntra och stöda personer med intellektuell funktionsnedsättning att röra på sig säger hon att man ska vara modig och pröva olika saker.
– Om de inte får hjälp att pröva på nya saker kan de inte veta om de gillar att göra det.
Dessutom påminner hon om att det vi ser inte alltid är sant.
– Det kan finnas mer förmåga än vad vi ser vid första ögonkastet, funderar hon filosofiskt och fortsätter sedan på sitt glada och pigga sätt.
– Hittills har det åtminstone funkat! Och då har jag jobbat med personer med mycket olika grader av intellektuell funktionsnedsättning.
Överlag kommenterar hon jobbet med att man måste ge av sig själv, då man arbetar med människor.
– En människa för en människa, det är grunden.
Text: Matilda Hemnell
Foto: Sofia Jernström
