I morgonrusningen. Ett fullpackat lokaltåg. Ute är det novembermörkt och regn. Allt fler blöta och irriterade passagerare tränger sig in i tågvagnen. Trots irritationsgraden, trots trängseln, trots att fler passagerare egentligen inte ryms in, är det ingen som säger något.
Ingen utom en.
Hon pladdrar på: Varför stiger det på fler passagerare, ser de inte att det är fullpackat? Är det en stödstrejk till poststrejeken som gör att det är färre tågvagnar? Kan inte människor ta ett senare tåg?
Ingen svarar. De flesta ändrar inte en min. Några flinar.
Trots att hon säger det alla tänker.
Särskilt irriterad blir jag på mannen som sitter mittemot mig. Han söker efter min blick flera gånger för att få ett bekräftande flin från mig: Visst är hon tokig?! Rubbad.
Men jag vägrar. Jag ser faktiskt ingen orsak att skratta. Inte nu, inte på det sättet.
Tyvärr sitter jag så långt ifrån kvinnan att jag inte kan inleda en konversation med henne. Det skulle jag gärna göra, dels för att hon uppenbart söker efter (gen)svar, dels för att ja, varför inte? Och kanske också för att visa att man faktiskt kan prata med dem som är lite annorlunda. Jag noterar att hon sannolikt har någon form av intellektuell funktionsnedsättning.
Får man då aldrig skratta åt den som är annorlunda? Som inte beter sig enligt normen? För visst uppstår det komiska situationer ibland.
Självklart får man skratta!
Jag minns när min pappa var allt råddigare på grund av Alzheimers. När jag sa att nu ska vi gå och äta kaka (något han verkligen gillade), och han förskräckt undrade om vi ska äta kacka. Klart att jag skrattade.
Men det är stor skillnad på hånskratt som gör skillnad på folk och folk, och på att hjärtligt skratta med någon.
Text: Matilda Hemnell, informatör
Foto: Pixabay