– När man till exempel inte längre klarar av vardagen, depressionen blir riktigt svår eller man inte längre kan fungera socialt blir det aktuellt att koppla in hälsocentralen eller psykiatrin, berättar omsorgspsykolog Thomas Londen.
Och det är då man stöter på patrull. Inom den allmänna vården finns det fortfarande många som tror att personer med utvecklingsstörning inte hör dit. Man antar att de är på specialomsorgens ansvar. Men omsorgen representerar öppen socialvård, inte renodlad psykiatrisk vård.
– Om du har fått en psykiatrisk diagnos, ska du ha rätt till ändamålsenlig psykiatrisk vård. I många fall går det så att du slussas in ena dagen och dagen efter slussas du ut tillbaka.
Londen har också varit med om att brukare har varit inskrivna på en psykiatrisk vårdenhet en tid, men då det har saknats sakkunskap att jobba vidare har personen skrivits ut igen. Utan adekvata insatser blir det i praktiken bara förvaring, tycker han.
Man bollas till kommunen, till hälsovårdscentralen eller tillbaka till specialomsorgen.
– Vi jobbar mycket med de här frågorna, eftersom det finns så mycket psykisk ohälsa, men i alla svåra fall måste vi gå vidare för att personen ska få adekvat vård. Vi försöker också föra en dialog och erbjuda samarbete med psykiatrin, men i praktiken är det inte så lätt.
Ibland kan det bli aktuellt att fundera på möjligheten att gå i psykoterapi. Det kan beviljas av kommunen eller fpa. Tyvärr slår Fpas snäva kriterier ofta hårt mot personer med utvecklingsstörning.
Men det lönar sig att kämpa. Londen berättar om en brukare som hade behövt psykoterapi och som fick hjälp med att skicka in en ansökan till FPA. Första gången blev det back.
– FPA ansåg först att personen har en sådan diagnos att hen ändå inte kan vara självförsörjande med arbete, alltså en god skattebetalare, och därför kan man inte betala för psykoterapi. Efter att brukaren skickade in ett besvär beviljades terapin.
Första steget att öka förståelsen
Enligt en pro gradu-avhandling av Susanna Hemming kan man lösa många situationer genom ett fungerande samarbete mellan omsorgen och psykiatrin. Det handlar om att alla förstår och tar ansvar och är villiga att samarbeta.
Inom Helsingfors- och Nylands sjukvårdsdistrikt har man försökt lösa situationen genom specialiserade enheter inom sjukvårdsdistrikten. Terhi Koskentausta jobbar som överläkare på Utvecklingsstörningspolikliniken vid HNS. Hon konsulteras av allmänläkare och specialläkare som har utvecklingsstörda patienter.
– Vi ger vår syn på vad det kan handla om, det vill säga om det är exempelvis en psykiatrisk störning, ett problem med kommunikationen eller för lite stöd.
Hon ger också sin rekommendation på vad som behövs, till exempel utvärdering av en talterapeut, medicinsk vård eller psykiatrisk uppföljning. Dessutom föreslår hon hur vården borde organiseras, antingen inom specialomsorgen eller som psykiatrisk vård.
Hon jobbar alltså just där i gränssnittet, med att försöka öka förståelsen.
– Det stämmer att flera utvecklingsstörda kunde skötas inom den allmänna vården, särskilt de som inte har problem med kommunikationen.
Enligt Koskentausta känner många allmänläkare och specialläkare att de inte kan tillräckligt om utvecklingsstörning.
– Vi jobbar mycket med att sprida kunskap och utbilda. Samtidigt är det ju så att vård baserar sig på diskussion. Man borde kunna hitta kunnande och alternativa metoder inom den allmänna psykiatrin.
Koskentausta berättar om läkare som börjat ta emot patienter med lindrig utvecklingsstörning och insett att de klarar av det.
– När det handlar om grav utvecklingsstörning, autism eller mycket begränsad kommunikation är det mycket svårare att bedöma personens hälsa, och här anser jag att det behövs specialkunnande om utvecklingsstörning.
Koskentausta föreslår att det kunde finnas enheter inom specialsjukvården som skulle vara specialiserade på funktionsnedsättning. I dagens läge finns kunnandet inom socialtjänsten, och där saknas medicinsk kunskap.
Enligt Koskentausta har det redan skett en ändring i attityder. Men det finns också skillnader beroende på individer och enheter. Till exempel en överläkare på någon enhet kan ha stor betydelse för vem som får vård och vem inte.
– Inom HNS har det skett en förändring sedan 2011 då jag började jobba här. Förut kände man inte alls till gruppen, men nu funderar vi mera på vem som ska ta hand om dem.
Den här artikeln har också publicerats i FDUV:s medlemstidning Gula Pressen.