Argumenten har varierat från att institutioner behövs, de svaga i samhället blir utan vård, den samlade kunskapen går förlorad, vi behöver skydda våra utvecklingsstörda från det övriga samhället till att det är många som inte mår bra av att bo i närsamhället utan måste få bo avskilt.
Jag har själv följt med debatten under åren och visst har den ibland präglats av en stark idealism som inte haft så mycket att göra med den vardagsverklighet som många upplever.
Diskussionen har saknat nyanser och man har förenklat debatten med att säga att alla som bor på institution mår dåligt, eller att den samlade kunskapen finns på institutionen och människor mår dåligt i närsamhället. Under den senaste veckan har jag i flera sammanhang stött på att man försvarar institutionsboende med att ”de behöver det och vi har inte råd med individuella lösningar”.
Personer med utvecklingsstörning är ingen homogen grupp, alla har inte samma behov. Det finns många personer med utvecklingsstörning som känner sig kränkta av alla institutioner som byggts upp för dem, de känner att de skapats för att de ska hållas undan från samhället. De mår dåligt av det. De kräver en upprättelse idag, de har samma rätt att delta, påverka och leva i närsamhället som alla andra. Det finns också personer med utvecklingsstörning som har stora stödbehov och svårare än andra att framföra sina synpunkter. Det är ofta denna grupp som hänvisas till institutionsvård.
Jag har träffat flera personer som tvingats flytta till vårdhem när man inte lyckats ge det stöd som hon eller han behövt i närsamhället. Och argumenten kommer ganska snabbt, - se nu, vi behöver vårdhemmet, människor mår dåligt av att bo i närsamhället.
Men jag frågar mej, behöver vi institutioner för att ge ett bra stöd? All forskning och praktisk erfarenhet från övriga Norden visar att det goda stödet inte finns i väggarna utan i kunskap, gott bemötande och goda arrangemang där man lyckats samla kunskapen.
Något som forskare är eniga om är att så fort en vårdenhet blir större än tio vårdplatser, styrs den mera av personalens behov än av de individuella behoven hos dem som får vård. Det betyder inte att det inte finns personal som gör ett gott arbete men strukturerna byggs mera kring personalens arbetstider, möten och annat.
Jag blir också ibland kontaktad av personal som arbetar på institution. De har kanske vigt sitt liv för att människor med utvecklingsstörning ska ha det så bra som möjligt. De känner sig kränkta av vår ståndpunkt. Jag kan förstå deras frustration.
Vi måste blicka framåt och tro att vi ska lyckas skapa olika sätt att bo, små enheter på landsbygden, urbant boende i närsamhället. En del vill bo i gruppbostad, andra i egen lägenhet, det gäller att skapa olika typer av boendeformer. På samma sätt som vi alla andra bor och lever i våra hem ska personer med utvecklingsstörning få rätt till det.
Det är de individuella behoven som ska styra tjänsterna och inte strukturer uppifrån som säger vad som är rätt för vem. Där är vi alla skyldiga till överträdelser. Men det finns ett stort arbete som måste göras, nya stödformer måste utvecklas och bra strukturer för att den samlade kunskapen ska bevaras. I Svenskfinland finns det många aktörer som kan hjälpa till, det är inte bara Kårkulla samkommun. Om vi kunde samlas och stärka stödet för personer med utvecklingsstörning vore mycket vunnet.