Huvudföreläsare var den amerikanska filosofen och förespråkaren av personcentrerad planering, John O’Brien. Han utmanade oss att funderade på vad vi menar när vi talar om självständighet och individuell service. Och framförallt att tala för att alla människor har resurser – det gäller bara att hitta de arenor, där dessa färdigheter kan komma fram.
En av O'Briens mest tankeväckande metaforer var den om hur personer med utvecklingsstörning är som personal på en u-båt: i båten dyker de ut i samhället, ser ut genom fönstret och märker att det sjuder av liv. Men som fångar bakom ett skyddande glas är de avskiljda från riktiga kontaktytor och rör sig alltid i grupp.
O’Briens meddelande var enkelt: Det räcker inte med att bygga bostäder, man måste också se till att skapa kontakter mellan personerna som flyttar in och invånarna i närsamhället. Det här lyckas inte om personerna bor och rör sig i samhället som en grupp. När personer med utvecklingsstörning rör sig i närsamhället som en grupp signalerar de att ”de är annorlunda” vilket skapar en vägg mellan ”oss” och ”dem”. Resultatet är ofta separata ubåts-liv.
Att frångå grupptänkande är svårare än vi tror, då vi har en tendens att skapa regler och strukturer överallt i vår vardag. Ju mer regler och strukturer vi skapar, desto mer begränsade blir möjligheterna för den enskilda individen att hitta det stöd som passar just honom eller henne.
Vi frågar: ”Vad behöver du hjälp med?” och fokuserar på att ordna ett servicesystem kring människan. Vi borde istället fråga ”Vad är viktigt för dig?” och sedan fundera på vad personen behöver för att kunna nå just det målet. Vi måste visa att personer med utvecklingsstörning är en del av ”oss”- att vårt samhälle utgörs av alla som finns i det.
I kommunerna och bland serviceproducenter suckar man över ideologin och konstaterar att ekonomin gör det omöjligt att skapa individuella, självständiga lösningar. Samtidigt börjar det nu finnas exempel på annorlunda lösningar.
I Helsingfors har till exempel sju personer flyttat in i separata hyreslägenheter och bor självständigt med stöd. Alla har individuella beslut om personlig assistans, vilket betyder att de inte är beroende av det stöd de andra i gruppen får. En del har större personligt nätverk och klarar sig med mindre personlig assistans, andra behöver mer.
En socialhandledare har som uppgift att stöda personerna i att skapa kontakter i det egna kvarteret, i den egna statsdelen, bland alla andra. De går på caféer, och första gången stirrar människor kanske lite extra, men så småningom vänjer de sig. Detta var också ett av O’Briens viktigaste budskap: Med regler och system skapar vi inte delaktighet - det är de små, dagliga kontakterna till samhället som avgör.