Seminariet ordnades inom ramen för projektet ”Arjen keskiössä” som är ett samarbetsprojekt mellan Finansierings- och utvecklingscentralen för boende (ARA), Kehitysvammaliitto, kommunerna Seinäjoki, Kotka, Lahtis och Åbo samt samkommunerna Carea, Eskoo och Egentliga Finlands specialomsorgsdistrikt.
Seminariet fokuserade på grundproblematiken i dagens läge. Hur beaktar man brukarens önskemål och behov då man planerar och bygger? Har brukaren möjlighet att påverka var och med vem han bor? Tyvärr är det ofta i ett alldeles för sent skede som man ber den som ska bo i bostaden kommentera, och vid det laget finns det ofta preliminära planer som styr in på vissa existerande boendeformer.
Lyssna på brukaren
Seminariedagens budskap var enkelt: om det bara gäller att kommentera planer har tåget redan gått. I stället borde man vända på steken och börja med frågorna: Vem ska bo? Var vill du bo? Hur vill du bo? Genom att höra kommuninvånarna och beakta deras önskemål kan man få till stånd boendelösningar som stöder självständighet, som motverkar strukturer där invånarna blir ensamma och som inkluderar kommuninvånarna i det dagliga närsamhället. Det här kräver ett samarbete mellan de olika förvaltningsområdena – planläggning, social- och hälsovård, miljö– så att man uppnår en gemensam insikt i vad man vill uppnå.
Från ARA konstaterade man att många kommuner missat poängen med avvecklingen av institutionerna och gått in för gruppboendelösningar med maximalt antal bostäder. Vi borde i stället se på helheten och allvarligt fundera på om våra lösningar faktiskt stöder delaktighet i närsamhället, eller om de skapar boendeformer som avskiljer dig från övriga invånare, fastän själva bostaden kanske finns mitt i centrum.
Ungdomar vill bo i vanliga bostäder, i vanlig boendemiljö
Inom vårt projekt blir vi ofta kontaktade av familjer som funderar över framtida flyttningar, men som upplever att dagens serviceutbud inte motsvarar verkligheten. Det här är familjer där den unga vuxit upp som en i familjen och uppmuntrats till att tro på sig själv. Ungdomarna är vana vid sociala nätverk, meningsfull verksamhet (skola) och att bo i ett vanligt hem. Familjernas oro är att deras barn, när det blir vuxet, plötsligt skall flytta till boenden som tydligt signalerar att ”du är annorlunda”.
Bygger vi nu sådant som om 30 år kommer att vara föråldrat? Bygger vi gruppbostäder som i framtiden kommer att vara svåra att ”fylla”? Om man resonerar så här har man missat poängen: vi ska bygga hem, inte förvaringsplatser. Forskare Reetta Mietola betonade vad erfarenheterna i Sverige visat: i stället för att vid avinstitutionaliseringen gå steget via stora gruppbostäder borde vi direkt satsa på vanliga bostäder, i vanlig boendemiljö. Det är det här som våra ungdomar vill ha. Och det är dit vi måste sträva.