Inom social- och hälsovården har vårdens dåliga kvalitet diskuterats redan länge. Inom äldreomsorgen väger man blöjor och mäter hur mycket allt får kosta. Även inom sjukvården har diskussionen kring värdig vård och bra bemötande långa traditioner. Inom omsorgen för personer med utvecklingsstörning har diskussionen inte förts lika länge, men är efter de senaste veckornas nyheter mera angelägen än någonsin.
Vi vill lyfta fram brister i vårdutbildning och personalens kunnande inom alternativ och kompletterande kommunikation. Kommunikation och stöd i växelverkan är grundläggande faktorer i klientens rätt i att bli förstådd, hörd och bekräftad – i att bli bemött som en människa, och inte som en patient eller ett vårdobjekt.
Vi frågar oss om personalens kunnande i dagens läge är på rätt nivå i frågor som är specifika för arbetet med personer med utvecklingsstörning och liknande funktionsnedsättningar? Får personalen möjlighet att förkovra sina kunskaper i att förstå och ta sina klienters önskemål i beaktande? Hur ska vi kunna garantera kunnig personal i framtiden som kan stöda personer med utvecklingsstörning på rätt sätt?
I dagens läge är grundutbildningen av närvårdare och socionomer allmän. De utbildas för både barndagvård, barnskydd, sjukvård, äldreomsorg och specialomsorg. Djupare kunnande antas komma via fortbildning på arbetsplatsen. Den nuvarande utbildningen ger inte färdigheter i att kommunicera och vara i växelverkan med personer med utvecklingsstörning. Samtidigt drabbas de flesta serviceproducenter av sparprogram, vilket leder bland annat till ännu mindre fortbildning för personal på gräsrotsnivå.
En utvecklingsstörning behöver inte i sig betyda att man har benägenhet för att vara våldsam eller orolig. Men om en person som har utvecklingsstörning saknar rätt sorts stöd och inte känner sig förstådd kan detta utmynna i oroligt eller häftigt beteende i olika vardagliga situationer. Det är ofta just missförstånd och svårigheter i kommunikationen som leder till utbrott och dispyter.
Trots att det idag också i vårt land finns mycket kunnande inom alternativ och kompletterande kommunikation, AKK, har de som arbetar dagligen med personer med utvecklingsstörning sällan tillräcklig utbildning i och verktyg för att kunna utnyttja dessa metoder. De som arbetar närmast med personerna i vardagen har ofta minst utbildning kring metoderna och även om det erbjuds utbildning kan de inte delta på grund av vikariestopp. Det är olyckligt att personalen lämnas ensam och får ta ansvar för situationer som de inte har tillräcklig kunskap och erfarenheter av.
Viktiga byggstenar i att kunna göra en etiskt bra arbetsinsats är mera utbildning, träning och arbetsverktyg i alternativ kommunikation och i att stöda växelverkan och planering som möjliggör ett individuellt liv.
Lisbeth Hemgård
verksamhetsledare vid FDUV
Risto Burman
verksamhetsledare, Kehitysvammaisten Tukiliitto
Markku Niemelä
Direktör för Rinnekotisäätiö
Marianna Ohtonen
verksamhetsledare, Förbundet Utvecklingsstörning
Markku Virkamäki
verksamhetsledare, Kehitysvammaisten Palvelusäätiö
Den här insändaren publicerades i Hbl 25.8.2014.