Efter skolan i lågstadiet gick jag flera gånger i veckan till biblioteket. Jag gick dit med mitt lila pannband, kattörhängen i öronen och mitt ljusgula bibliotekskort i fickan. Jag satt där flera timmar. Och fast jag var ensam, kände jag mig aldrig det just där. Rummet var fullt av kunskap från golv till tak och vänner att lära känna i varje bok.
Då dottern var liten läste vi böcker om Babblarna om och om igen. Vi gick till biblioteket och sökte efter andra böcker med stödtecken i, då vi tränande enligt Karlstadsmodellen. Jag gick också med henne på OCI-reading, en träningsmetod framtagen för att förbättra läsförmågan. Vi läste med läsesten, tränade ögonrörelser och koordinationen med instruktioner från en lärare som fördjupat sig i ämnet. Vägen till läsning var allt annat än rak, men så gillar vi båda utmaningar.
Då dottern fick läsglasögon på andra klassen frågade jag henne hur det är att läsa med dem på. ”Nu hoppar inte bokstäverna, och de försvinner inte”, sa hon och lyfte upp sina röda runda plastbågar och jämförde lite då hon läste en Märtabok. Jag hade inte haft en aning om att bokstäverna rört på sig tidigare.
Vägen till läsning var allt annat än rak, men så gillar vi båda utmaningar.
I somras besökte vår familj biblioteket Ode i Helsingfors och vi gillade verkligen det öppna fina boklandskapet och arkitekturen. Wow, alltså! Men mindre ljud och rörelse hade vi alla önskat oss på barnavdelningen. Att ge andra läsro är att visa omtanke och en fin förutsättning för att kunna stiga in i litteraturens värld och bli kvar, både på bibliotek och hemma.
Häromveckan berättade min nu 14-åriga dotter vid matbordet att de skulle ha läsvecka i skolan. Varje lektion skulle inledas med 20 minuter läsning. Varje lektion! Det är mycket läsning, tänkte jag som ändå älskar att läsa. ”Men jag gillar att läsa och lyssna … Det är faktiskt min hobby”, sa hon. Så fint från att ha brottats med hoppande bokstäver, tänkte jag.
Och specialklassläraren berättade på föräldramötet att hon sett en enorm utveckling i hela klassen. I början var det svårt att koncentrera sig så länge på att läsa eller lyssna till en berättelse, men på fredagen var alla inkörda i rutinen med sina böcker på pulpeten eller i öronen.
Samtidigt som vi alla har likheter och samma känslor och behov så är det viktigt med representationen i böckerna.
Dottern läser nu gärna böcker som handlar om hästar, vänskap och kärlek, som den tonåring hon är i dag. Och vi söker ännu efter böcker som handlar om någon som hon själv säger är annorlunda. Samtidigt som vi alla har likheter och samma känslor och behov så är det viktigt med representationen i böckerna, att det skrivs om personer med olika funktionsnedsättningar. Hon har själv Down syndrom, Hirschsprungs sjukdom och opererad AVSD.
Nu besöker också min dotter biblioteket efter skolan flera gånger i veckan. Där läser hon eller lyssnar på ljudböcker, gör läxor och ser på serier i sin mobil. Det gjorde inte jag på min tid. Mobilen är möjligheternas verktyg, och så länge det finns rum för också annat i livet än skärmar är det bara att ta vara på möjligheterna på bästa sätt.
Text: Åsa Broo, mamma, bokälskare, biblioteksbesökare och copywriter
Kolumnen ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 4/2023 med temat läsning