Jag har länge velat bli mamma, nästan hela mitt vuxna liv kan man säga.
I väldigt många år drog jag mig från att förverkliga min dröm. Jag hade fått höra så mycket negativt när jag nämnt om min stora dröm till någon. Jag fick till exempel höra att "det är väldigt mycket ansvar att ha barn, tror du verkligen att du kan ta det ansvaret med tanke på att du har ett handikapp?". Eller "inte kan nu du ta hand om ett barn du som är utvecklingsstörd".
En gång när jag hade några typiska gravidsymtom sa en person till mig att jag måste göra abort om jag är gravid. Nu var jag inte gravid den gången och jag anser att det är allas eget personliga val om de vill behålla barnet eller göra abort.
Under graviditeten fick vi höra från olika håll folks åsikter om mig som mamma för att jag har en intellektuell funktionsnedsättning och är öppen med det.
För snart ett år sedan träffade jag mannen jag lever med i dag och vi kände genast att det klickade. Vi ville båda jättegärna ha barn och vi är inte särskilt unga mera så vi bestämde oss för att försöka. Och nu för två månader sedan föddes vår son.
Under graviditeten fick vi höra från olika håll folks åsikter om mig som mamma för att jag har en intellektuell funktionsnedsättning och är öppen med det. En sa till min sambo att tänk nu på barnet, det kan ju födas skadat för att hon har en funktionsnedsättning. Då svarade min sambo att det hon har inte är genetiskt, alltså det kan omöjligt drabba barnet på grund av henne.
Det jag märkt och som gjort mig arg är att människor inte förstår att dom sårar en. Och att man inte kan dra oss alla med intellektuell funktionsnedsättning över en och samma kam.
Alla funktionsnedsättningar är olika och beror på olika faktorer. Vissa är genetiska, andra får man vid förlossningen och vissa får man av en olycka.
Det jag märkt och som gjort mig arg är att människor inte förstår att dom sårar en. Och att man inte kan dra oss alla med intellektuell funktionsnedsättning över en och samma kam.
Vi är alla olika och vi är inte vår funktionsnedsättning. Vi är så mycket mer än den. Samhället måste lära sig att se oss alla som den hela enskilda individen vi är. Jag blir så förargad av att människor ser mig bara som min diagnos. Jag är Andrea, inte mitt handikapp. Och nu är jag äntligen också mamma.
Alla är olika och olika är bra!
Text: Andrea Westerlund, ordförande för Steg för Steg
Foto: Privat