På många ställen läser vi numera om lågaffektivt bemötande. Det är ett förhållningssätt som ligger i tiden och som många tagit till sig. Men vad är det egentligen och varför tycker många att det är så pass bra att föreläsare i ämnet drar stora skaror åhörare? Jag ska göra ett försök att reda ut vad lågaffektivt bemötande betyder.
Problemskapande beteende är sätt att klara av svåra situationer
Jag börjar ändå med att förklara ett annat begrepp som ofta nämns i sammanhanget, nämligen problemskapande beteende. En av dem som skrivit många böcker och hållit många föreläsningar samt gett handledning kring detta är psykolog Bo Hejlskov-Elvén.
Ett problemskapande beteende beskriver Hejlskov-Elvén som ett beteende som omgivningen uppfattar som ett problem. Det kan vara att personer spottar, biter, slår, skriker, vägrar, hotar, ljuger eller säger glåpord. Det kan också vara att personen springer i väg, rymmer eller tyr sig till olika självskadebeteenden, som att bita sig i handen eller banka huvudet i väggen.
Personer som kan uppföra sig gör det.
Hejlskov-Elvén menar att dessa beteenden inte är avsedda att göra det besvärligt för andra. De är personens lösning eller strategi i olika situationer, ett försök att hålla självkontrollen när belastningen blir för stor. Kanske på grund av otydlighet, för höga krav, för mycket intryck eller oförutsedda händelser. Det blir helt enkelt ett inre kaos som kräver en lösning.
Hejlskov citerar ofta barnpsykologen Ross W. Green: Personer som kan uppföra sig gör det.
Fokus på förebyggande
Lågaffektivt bemötande som metod handlar mycket om att förebygga att problemskapande beteendesituationer över huvud taget uppstår. Det kan göras till exempel genom tydlighet och lämplig kravnivå. Det är också av största vikt att utvärdera eventuella problemsituationer och att göra ändringar för att undvika att de händer igen.
Känslor smittar och en del personer är extra sensitiva gentemot andras känslotillstånd.
Om vi inte lyckats förebygga kaossituationen kan vi använda oss av lågaffektivt bemötande. Det bygger på att man vet att känslor smittar och att en del personer, till exempel många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, dessutom är extra sensitiva gentemot andras känslotillstånd.
Få tillbaka självkontrollen
Därför hävdar Hejlskov-Elvén att man ska hålla sig lugn och låta bli att ingripa fysiskt i en kaossituation. Man ska hellre backa och på så sätt ge personen utrymme. Man ska undvika ögonkontakt, ge tid och inte ställa sig rakt mittemot personen.
Man ska inte tillföra mer energi till kaoset utan försöka minska på det.
Man ska inte tillföra mer energi till kaoset utan försöka minska på det. Då minskar personens stressnivå och därmed avtar snart kaossituationen. Personen får tillbaka sin självkontroll.
Det är föräldrars och personals ansvar att hjälpa personen ta reda på vilket som är det bästa sättet för just honom eller henne att få tillbaka sin självkontroll, omgivningen ska inte äga den makten.
En metod som funkar – när den används rätt
Metoden har rönt stort intresse för att många ser att den är human och att den fungerar. Metoden har dock under det senaste året fått utstå kritik från skolor i Sverige. En del anser att metoden innebär att lärare inte får göra något åt bråkiga elever, att de inte får ställa några krav och att de bara ska låta bli att ingripa.
Denna kritik möter Hejlskov-Elvén med att metoden troligen använts på fel sätt eller missförståtts. Den har sannolikt inte implementerats ordentligt i hela skolan.
Och så är det kanske som med alla metoder: Före man tar i bruk en ny metod är det viktigt att alla i personalen strävar åt samma håll med samma kunskap om metoden och om elevers eventuella särskilda behov.
Inom FDUV har vi många goda erfarenheter av lågaffektivt bemötande. Vi rekommenderar metoden eller förhållningssättet till alla som möter målgruppen och utbildar också till exempel våra lägerledare kring detta.
Annika Martin är kurskoordinator
Foto: Pixabay