Arbetsverksamhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning är verksamhet som liknar arbete och som kommuner och samkommuner ordnar för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Verksamheten ordnas antingen i arbetscentraler som upprätthålls av kommuner och samkommuner eller på vanliga arbetsplatser som så kallad öppen arbetsverksamhet.
Personer som deltar i arbetsverksamhet är inte anställda, utan verksamheten definieras som socialvård. Det innebär att de inte får de förmåner som hör till en anställning, som lön och semester. De tjänar inte heller in pension.
På arbetscentraler kan uppgifterna vara olika underleverantörsjobb för privata företag, till exempel packning eller hopsättning av varor. De som är inom öppen arbetsverksamhet utför normala arbetsuppgifter på vanliga arbetsplatser.
Ersättningen för arbetsverksamhet är i medeltal fem euro per dag. Om man från den summan drar av måltidsavgiften kan personen till och med gå på minus för att delta i arbetsverksamhet.
I Finland finns uppskattningsvis 25000 personer med intellektuell funktionsnedsättning i arbetsför ålder. Av dem är cirka 9000 inom arbetsverksamhet – 6000 på arbetscentraler och 2000 inom öppen arbetsverksamhet på vanliga arbetsplatser.
De vanligaste formerna av arbetsplatser inom öppen arbetsverksamhet är restauranger, caféer och storkök. Också butiker, seniorboenden och andra arbetsplatser inom vården är vanliga.
Nästan hälften av den öppna arbetsverksamheten (48 procent) sker på arbetsplatser inom offentliga sektorn. Inom privata sektorn sker 38 procent av den öppna verksamheten och inom tredje sektorn 14 procent.
Nej, alla deltar inte. En del personer med intellektuell funktionsnedsättning vill eller kan inte delta i arbetsverksamhet av olika orsaker. Omkring tre procent av alla personer med intellektuell funktionsnedsättning i arbetsför ålder har arbete med lön.
Kommunernas socialtjänst ansvarar för arbetsverksamheten på arbetscentralerna. För den öppna arbetsverksamhetens del förhandlar kommunens socialtjänst från fall till fal med arbetsplatserna om hur verksamheten ska organiseras.
Man får inte lön för arbetsverksamhet och man tjänar inte in årssemester eller pension som i lönearbete. En del personer med intellektuell funktionsnedsättning kan ha deltagit rentav tiotals år i verksamhet som kan jämföras med en anställning, utan de rättigheter och förmåner som hör till anställda.
Nuvarande former för arbetsverksamhet kränker på många sätt de funktionsnedsattas arbetsrättigheter. En intellektuell funktionsnedsättning kan inte vara en grund för att en arbetande person inte få de förmåner som hör till en arbetstagare. När kännetecknen för en anställning uppfylls, bör arbetstagaren få de förmåner och det skydd som tillhör en anställd.
Det är sannolikt att kriterierna för en anställning uppfylls i många fall både inom öppen arbetsverksamhet och på arbetscentraler. Att lämna en viss grupp utanför anställningsbaserat arbete är problematiskt med tanke på både grundlagen och arbetsrätten.
Av alla personer med intellektuell funktionsnedsättning i arbetsför ålder är det bara mycket få, omkring 400–500 personer (3 procent) som har arbete med lön. Ändå har åtminstone 3000 personer som nu är inom arbetsverksamhet både vilja och förmåga att ta emot ett lönearbete.
I Finland deltar förutom personer med intellektuell funktionsnedsättning också till exempel personer som länge varit arbetslösa i arbetsverksamhet. Ofta går det då under beteckningen arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Kampanjen Arbete men lön! fokuserar dock på personer med intellektuell funktionedsättning och deras arbetsrättigheter och bristerna i hur rättigheterna förverkligas.
För att få ett lönearbete behöver personer med intellektuell funktionsnedsättning ofta individuellt stöd. Enligt forskning lyckas personer med intellektuell funktionsnedsättning mycket bättre få arbete med lön om de får stöd av arbetskonsulenter. Ändå utnyttjar bara ett fåtal av Finlands kommuner möjligheten att använda arbetskonsulenter som stöd för sysselsättning.
Personer med intellektuell funktionsnedsättning brukar inte heller hänvisas eller uppmuntras till att bli arbetssökande vid arbets- och näringsbyråerna. Det verkar som att vi i Finland inte ser dem som fullvärdiga medborgare och potentiella arbetstagare.
Det finns bara lite forskning kring personer med intellektuell funktionsnedsättning och lönearbete. I Kanada har 26 procent av alla personer med intellektuell funktionsnedsättning i arbetsför ålder arbete med lön. I Kanada tog man i bruk metoden arbete med stöd redan på 1990-talet, vilket bidragit till utvecklingen.
I USA, där modellen ursprungligen utvecklats, är sysselsättningsgraden bland personer med intellektuell funktionsnedsättning uppskattningsvis hela 35 procent. I Finland har bara tre procent arbete med lön.
Det finns inte just någon forskning kring hur kommunerna stöder personer med intellektuell funktionsnedsättning att söka arbete. Men vi vet att man i vissa kommuner satsat på arbete med stöd.
Till exempel i Vanda finns det många arbetskonsulenter och där har 11,5 procent av alla personer med intellektuell funktionsnedsättning arbete med lön (de senaste uppgifterna är från 2015). I hela Finland är motsvarande siffra cirka tre procent.
Arbete som uppfyller kriterierna för en anställning bör berättiga till lön och sådant skydd som hör till arbete.
Staten bör garantera att rättigheterna för personer med intellektuell funktionsnedsättning förverkligas. Den sittande regeringen bör göra upp en handlingsplan för en reform av arbetsverksamheten. I detta förnyelsearbete bör man rätta till bristerna i lagstiftningen och ingripa i kommunernas praxis som bryter mot arbetsrätten.
Kränkningarna mot personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras arbetsrätt bör få ett slut.
Läs mera: