Inklusion är på tapeten.
Helsingfors biträdande borgmästare för fostrans- och utbildningssektorn Nasima Razmyar sa i en intervju för Helsingin Sanomat att hon har en elefant i sitt arbetsrum – en fråga som ingen vågar talar om – som lystrar till namnet inklusion. Efter det har vi fått läsa och höra om såväl lyckade lösningar som misslyckanden kring inklusion, ur olika perspektiv.
Inklusion gäller alla.
En skolklass är inte en homogen grupp där man nu och då ska ta in någon udda varelse. Utbildningsstyrelsens bedömningskriterier och kunskapskrav visar att det finns en medvetenhet om den enorma variation vi har inom en årskurs. Enligt statistikcentralen får drygt 10 procent av eleverna intensifierat stöd och därtill får knappt 10 procent särskilt stöd. En skolklass är alltså en samling individer som alla har sin egen personlighet och sina egna styrkor. Variation är vardag.
Inklusion är på gång.
Samhället utvecklas, ord vi använder byts ut, attityder och lagstiftning förändras. Många lärare har växt upp i ett samhälle som tänkte och fungerade annorlunda. Många lärare har fått sin utbildning innan trestegsstödet var påtänkt och saknar därmed både kunskap om och erfarenhet av inklusion. Det krävs fortbildning och en aktiv diskussion för att föra saker framåt.
Inklusion kräver styrdokument och politisk vilja.
Vi måste vara överens om vart vi är på väg. Styrdokumenten måste klargöra hur det är meningen att fungera. Det ska inte vara beroende av kommun och lärare vilket stöd den enskilda eleven får, man ska få det stöd man behöver.
Inklusion är svårt i början.
De flesta teorier och handlingsmodeller känns så naturliga och självklara när man hör om dem, man tycker att det är ju så där man gör. Men det svåra är att sätta dem i system, ta dem i användning och vara konsekvent. Det behövs ramar och strukturer. Man måste få rutin på det hela.
Inklusion väcker känslor.
Ingen vill bli lämnad utanför. Därför inklusion. Men inklusion som inte fungerar kan kännas minst lika hemskt. Vi kan känna oss bortglömda, förbisedda eller illa behandlade. Allt på ett mycket personligt plan. Vi måste ta känslorna och upplevelserna på allvar. Vi måste lyssna på alla historier och lära oss.
Inklusion har många dimensioner.
Delaktighet kan skapas på många olika plan. Det är frågan om så mycket mer än att ha tillgång till samma saker och befinna sig på samma plats. Den sociala inklusionen är en sida av det hela, men att utvecklas till sin fulla potential betyder också likvärdiga möjligheter att ta till sig ny kunskap. Vi har ju faktiskt läroplikt, inte skolplikt i Finland.
Inklusion kräver resurser.
Många elever behöver stöd. Någon behöver ett tydligt schema, någon en lugn vrå. Alla elever behöver handledning och vuxennärvaro. Det tar tid att möblera om och plocka fram material. Svåra situationer måste följas upp och bearbetas. Lärarna måste ges möjlighet att göra sitt jobb ordentligt.
Inklusion är en mänsklig rättighet.
Det är klart att vi alla vill, får och ska vara en del av samhället vi lever i. Och skolan är en del av samhället, en väldigt stor del av samhället för barn och ungdomar.
Inklusion kräver mod.
Man hör ofta om inklusion att visst, visst är det dit vi är på väg, men vi är inte där ännu. Vi måste våga vara olika och göra olika. Vi måste se olikhet som en resurs, inte belastning. Och vi måste hålla den ibland så jobbiga diskussionen om den ibland så jobbiga inklusion i gång, ända tills vi är där.
Nasima Razmyar lyfte katten på bordet. Hoppas diskussionen om inklusion fortsätter.
Text: Marie Selenius, pedagogisk planerare
Läs mer om skola, utbildning och trestegsstödet på vår webbplats
Lärum erbjuder stöd och specialpedagogiskt material på svenska. Målet är att den enskilda individen ska få det stöd som gagnar hens utveckling, inlärning och vardagliga liv.
