När Jenny Häggblom-Pihlajamäki fick höra om restriktionerna på grund av coronaviruset – att enheterna för dagverksamhet stänger och det införs besöksförbud på boendeenheterna – var hennes första reaktion:
– Hjälp, hur ska vi fixa det här?
Jenny är enhetschef för Malms serviceenhet med två boenden i Jakobstad. Malin Nordling som är enhetschef för Sandåkers serviceenhet, likaledes med boenden i Jakobstad, funderade i liknande banor: Hur ska verksamheten organiseras nu?
Deras kollega Disa Malmberg, enhetschef för Bäckåkersgården med boenden i Pargas och Åbo kände rädsla:
– Hur ska jag hålla brukarna trygga?
Med facit på hand är alla tre överens om att det gått över förväntan. Personalen från enheterna på dagverksamheterna har placerats på boendena så att dagverksamheten körts där i stället. Jenny ser att det rentav fört en hel del gott med sig.
– Dagpersonal ser hur klienterna har det hemma och lär känna dem bättre.
För brukarna är det svårt att förstå varför anhöriga inte får komma på besök.
Jenny lyfter även fram samarbetet mellan dag- och boendepersonal som något positivt. Malin är inne på samma linje: Förståelsen för varandras arbetsuppgifter inom de olika personalgrupperna har ökat.
Det besvärliga besöksförbudet
Vad har varit svårast under coronakrisen?
– Besöksförbudet är nog besvärligt, säger Malin.
– För brukarna är det svårt att förstå varför anhöriga inte får komma på besök, säger Jenny.
Disa nämner att det för en del också varit svårt att inte få gå omkring i köpcenter och shoppa. De med neuropsykiatriska svårigheter, snarare än intellektuell funktionsnedsättning, har upplevt att det kränker deras självbestämmanderätt. Här har de på boendet försökt hitta en balans.
– Corona är inte en orsak att begränsa för mycket. Om vi får en konstaterad smitta är det förstås en annan grej, säger Disa.
Hur har då brukarna reagerat på allt det nya under coronavåren? Med en hel del ångest och oro, åtminstone i början, bland dem för vilka rutiner är viktigt, berättar Jenny.
– Vi tog genast i bruk bilder för att förklara och diskutera.
– Coronasituationen är svår eftersom viruset är osynligt, säger Disa.
Som enhetschef har hon mest administrativa uppgifter. Hon har nu försökt undvika att träffa brukarna, men ibland har hon smugit in på boendena. Smyger gör hon för att brukarna inte ska få syn på henne och vilja komma nära.
– Det är svårt för dem att förstå varför de inte får krama mig.
Också för den här typen av situationer har man tagit fram bildstöd så att det är lättare att förklara att jag tycker om dig men att vi inte kan kramas nu.
Hjälp av tekniken
Efter den första chocken har förvånansvärt mycket ändå funkat bra på boendena.
– Både anhöriga och personal har snabbt tagit i bruk den här underbara tekniken, säger Jenny.
Jag är faktiskt förvånad över hur också de med grava funktionsnedsättningar kunnat hålla kontakt med mamma eller pappa.
Via Skype, Facetime och andra digitala verktyg har brukare kunnat vara i kontakt med sina anhöriga.
– Jag är faktiskt förvånad över hur också de med grava funktionsnedsättningar kunnat hålla kontakt med mamma eller pappa.
Också Malin har varit imponerad över hur mycket glädje även de med stort stödbehov haft av den här typen av kontakt. Jenny är övertygad om att tekniken kommer att användas även efter coronakrisen.
– Absolut, både brukare och personal har nu lärt sig jättemycket.
Disa poängterar att flera anhöriga bor rätt långt borta så för dem kommer det här att vara en fantastisk möjlighet även senare.
Ulla Häkkinen och hennes man är några av de många anhöriga som denna vår hållit kontakt med sitt barn via Skype.
– Det har gått jättebra!
Dottern Jenny är 41 år och bor på Majparken i Helsingfors. Hon är social och utåtriktad, men behöver hjälp med allt och kommunicerar med enstaka ord, gester och miner.
Vanligen åker Jenny hem till sina föräldrar en gång i veckan, så under videosamtalen har Jenny frågat när hon får komma hem. Då Ulla påmint henne om viruset har hon svarat ”aijo".
Tidigare har Jenny och Ulla talat i telefon, men att ha ett videosamtal med någon som har svårigheter med kommunikationen funkar mycket bättre.
– Man kan visa i rummet och berätta på ett annat sätt. Det här är absolut något vi kommer att fortsätta med.
Tumistid för personal och brukare närmare
Disa berättar att coronavåren inneburit att de på hennes boenden fått in fler tumisstunder, alltså stunder då personalen är på tumanhand med en brukare och gör något roligt. De här är mycket uppskattade och nu då man inte kunnat gå och shoppa, på teater eller på restaurang, har personalen fått vara kreativ och hitta på annat i stället.
– Det goda som kommit är att vi hittat nya sätt att vara tillsammans på. Vi har brutit gamla vanor.
Corona har fört med sig mycket tungt, men aldrig tidigare har vi haft så mycket tumisstunder.
De har till exempel handlat en massa engångsgrillar och varit på många picknicar och utfärder. Man kanske pratar, sitter på bryggan och dricker saft, berättar Disa.
– Corona har fört med sig mycket tungt, men aldrig tidigare har vi haft så mycket tumisstunder, och det har varit mycket tacksamt. Vi har kommit närmare brukarna.
Disa berättar också hur de försökt hämta hem allt sådant som de brukat göra annanstans. Bland annat har de byggt upp ett litet innegym.
– Vi kan inte gå på bio, men vi kan se på film hemma. Vi kan inte fara till simhallen och gym, men vi kan träna i vårt eget gym i stället.
Alla enhetschefer jag ringer runt är ense om att det var tur i oturen att coronakrisen kom nu på våren.
– Vi har varit mycket utomhus, ute i skog och mark, säger Malin.
En märklig tid
Christina Mannfolks dotter Malin bor på ett boende i Närpes. Hon sitter i rullstol och behöver hjälp med i princip allt. Hon kan inte kommunicera med annat än tecken, bilder och miner. Christina vet egentligen inte vad Malin tänker om coronasituationen. Malin har ingen uppfattning om tid, men en bra intuition. Christina gissar att hon nog känner på sig att något är på gång.
– Jag misstänker att hon kommer att reagera på allt det här när hon kommer hem första gången.
Vi har aldrig tidigare varit ifrån varandra så här länge.
Malin brukar åka till Christina under veckoslut, men nu har hon inte varit hemma sedan början av mars.
– Vi har aldrig tidigare varit ifrån varandra så här länge.
Men också de har hållit kontakt per Skype och det har funkat bra.
– Första gången såg man att hon var ledsen, men överlag går det bra. Man märker att hon blir glad, eller riktigt rörd, när vi rings.
Det skulle vara möjligt för Christina att besöka Malin utomhus, men Christina har bedömt att det är klokare att låta bli.
– Jag tror hon skulle ha svårare att förstå varför jag inte kommer in eller varför hon inte får följa med hem, än om vi sköter kontakten via Skype.
För Christina har våren därmed inneburit en märklig tid. Tidigare har hon inte haft lediga veckoslut på det här sättet. Till en början kändes det konstigt och hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, men sedan har hon också lyckats njuta av det.
– Jag kan göra vad jag vill!
När jag påpekar det konstiga i hennes uttalande – coronaepidemin har ju inneburit en massa begränsningar i folks vardag – blir hon själv lite förvånad. Men för Christina som är van vid ett liv där Malins behov styr har detta varit en tid av frihet.
Hon tänker att ett lugnare tempo också kan göra gott på boendena.
Stolthet och tacksamhet
Summa summarum tycker de vi ringt upp för den här artikeln att coronavåren inte blev den katastrof många befarade.
– Jag tycker vi lyckats mycket bra, jag har inte den där rädslan mera. Alla är trygga, säger Disa.
– Personalen har gjort ett fantastiskt jobb i en svår situation, säger Jenny och berättar att också anhöriga varit nöjda.
– De har varit tacksamma över att vi tagit coronaviruset på stort allvar, att vi skyddat deras barn.
Ulla är både tacksam och imponerad över personalens förmåga att hålla fast vid brukarnas rutiner och hitta på meningsfull sysselsättning.
– Jag ger nog en eloge till personalen, att det trots allt rullat på.
Text: Matilda Hemnell
Illustration: Albert Pinilla
