Esther Mbithe är 32 år och bor i Umoja i Nairobi. Esther har ingen officiell diagnos, men vi tror att hon har autism. Hon har också dyslexi och behöver stöd i vardagen.
Hon bor i ett alldeles för litet hus tillsammans med sina föräldrar och sex av sina nio syskon – tre av systrarna har redan gift sig. Esthers pappa jobbar för polisen och hennes mamma har en liten butik nära deras hem.
Esther lider av situationen i familjen och känner att hon har väldigt lite att säga till om hemma hos sig. Syskonen förstår sig inte på henne och blir arga om hon tappar bort pengar eller bränner vid maten. Esther är dess-
utom rädd för sin mamma, eftersom mamman inte ingriper när syskonen gör Esther illa.
Hela den tid som jag har känt Esther har hon varit självmordsbenägen. Ibland för att få uppmärksamhet, ibland på grund av något som hänt hemma.
En gång klättrade hon upp på taket ovanför KAIH:s kontor i Nairobi och hotade kasta sig ner. Vi lyckades prata med henne och lugna ner henne.
Esther har gått i specialskola från att hon var 5 år tills hon blev 26 år gammal. Hon har gått på internat, sommarskola och dagskola, tills hon helt enkelt blev trött på det.
Till oss säger hon att hon gick i skola tills hon kände sig för gammal för det. När hennes mamma till slut lyssnade på henne provade hon på några olika yrkescenter, men det funkade inte riktigt heller.
År 2011 började Esther i pilotgruppen på KAIH:s yrkesträningscenter i Nairobi. Där har hon fått träna olika färdigheter. Efter ett och ett halvt års träning erbjöd Esthers mamma henne jobb i matbutiken.
Det visade sig att Esther bara fick 50 kenyanska shilling (cirka 0,40 euro) i veckan och ibland ingenting alls. Hon upplevde också själv att det är alldeles för litet och att det beror på att hon jobbar för sin mamma. Vi har inte kunnat kräva av mamman att hon ska betala mera eftersom det handlar om hennes barn och sådant ber man inte av en mamma.
Esther är också med i KAIH:s grupp för erfarenhetsexperter som kallas Jiwakilishe Youth Disability Group. Gruppen tillverkar pärlarbeten, uppträder och försöker hitta på olika sätt att tjäna pengar.
Esther är en bra dansare och hon har haft glädje av att uppträda med gruppen i olika sammanhang. På det sättet får hon utlopp för sina känslor. Samtidigt kan gruppen samla lite pengar som medlemmar kan använda till sådant som hela gruppen eller personerna själva behöver och inte annars har råd med.
Vi köpte telefoner till tre personer så att de kan hålla kontakt med sina vänner. Ibland kan vi ta ut pengar för bussbiljetter eller annat liknande, berättar Fayel.
Gruppen träffas fredag eftermiddagar och bara sitter och pratar om sina liv, förhoppningar och vad vi önskar av framtiden.
Med Esther pratar vi om hennes självmordstankar och hon får berätta om sin stress och hur hon känner sig hemma. Hon säger ofta att hon vet att det är fel att tänka på självmord.
Hon är egentligen en glad och vänlig människa med massor av energi och karisma. Hon behöver bara lite stöd, mest problem har hon med att läsa och skriva, lösa problem och hantera pengar.
Jag tror inte att jag någonsin har träffat en person med lika mycket energi och karisma. Jag tror att hon bra skulle kunna klara av att vara bagare. Fast mest hoppas Esther att hon ska träffa en vit man som för bort henne från Kenya till ett annat land där hon kan vara lycklig.
Jag vet inte hur hon ska klara sig utan träningscentret och stödgruppen men jag hoppas verkligen att hon i framtiden ska klara av att livnära sig själv eller hitta en man att gifta sig med. Tills vidare har hennes mamma förbjudit henne att träffa män, och därför tänker hon säkert att en vit man är hennes enda hopp.
Text och foto: Fayel Achieng
Med hjälp av utrikesministeriet i Finland stöder FDUV anhörigorganisationen KAIH i Kenya. Stödet koordineras av Samverkan inom funktionsnedsättning i Finland. KAIH jobbar för personer med utvecklingsstörning och en av dem är Esther Mbithe.
