För några år sedan var jag tillsammans med Steg för Stegs erfarenhetstalare Hanna Grandell i Sirkkala skola i Åbo. En av lågstadieeleverna frågade vad hon menar när hon sa att hon är pensionerad. Är det inte bara äldre personer som är pensionerade?
Hanna skulle ha kunnat svara att hon har en funktionsnedsättning som gör att hon har svårt att jobba och därför får pension i stället, men det sa hon inte. I stället svarade hon ungefär så här:
”Du vet hur det är i vårt samhälle. Det krävs så mycket av oss när vi arbetar. Man ska vara effektiv och tänka och jobba snabbt. Men jag som behöver lite mera tid hinner inte alltid med. Därför får jag pension i stället för att jobba.”
Hannas svar liknar det svar jag trodde att hon skulle ge, men skiljer sig ändå på vissa punkter.
Hanna beskrev i själva verket skillnaden mellan funktionsnedsättning som en egenskap och de funktionshinder som finns i samhället. Det är inte Hannas funktionsvariation – begreppet hon själv använder för att beskriva sina svårigheter – som gör att hon inte kan jobba, det är samhällets krav och funktionshinder som gör att hon inte får jobba.
Är kraven på anställda orimliga?
Aldrig har kraven på en anställd varit lika höga som de är i dag och aldrig har egenskaper som kognitiv och analytisk förmåga eller – i brist på ett bättre ord – intelligens varit så avgörande.
Fredrik Sonck beskriver det här i en essä i Hufvudstadsbladet den 13 september. Vi kan förstå hur egenskaper som hudfärg, kön, klass eller andra likartade privilegier spelar roll för att hitta ett jobb, men hur ser vi på den kognitiva förmågans privilegium?
Fredrik Sonck påstår med hänvisning till forskning att kognitiv förmåga är ett privilegium eftersom det är något som en del har mer av och andra saknar. Dessutom är bristande kognitiv förmåga något vi har svårt att påverka och därför inte kan belasta någon för.
Kraven på arbetsförmåga har dessutom förändrats över tid. Fredrik Sonck beskriver hur han som närsynt och astmatiker knappast skulle ha klarat sig under stenåldern när man livnärde sig på att jaga älgar med spjut.
Medan arbetet tidigare skapade fysiska funktionshinder som uteslöt folk så skapar arbetet i dag intellektuella funktionshinder.
Men man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att se hur drastiskt arbetets karaktär har ändrats. Ännu i början av 1900-talet jobbade de flesta finländarna med jordbruk och efter andra världskriget jobbade många inom industrin. Det var arbeten som byggde på fysisk snarare än intellektuell förmåga.
Medan arbetet tidigare skapade fysiska funktionshinder som uteslöt folk så skapar arbetet i dag intellektuella funktionshinder.
Skifta fokus från arbetstagare till arbetsgivare
Om en arbetsgivare inte anställer en person på grund av hudfärg är det lätt att kalla personen rasist, men att utesluta en person utifrån krav på en kognitiv förmåga – även det en egenskap som personen själv inte kan påverka – ses inte som diskriminering. Det kan ändå vara lätt att förstå arbetsgivaren. Hudfärg är irrelevant, men en god kognitiv förmåga kan vara viktigt för hur väl en person kan utföra ett arbete.
Vad kan vi göra för att förbättra arbetssituationen för dem som ”behöver lite mera tid”?
Men varför måste varje jobb bygga på stresstålighet, analytisk förmåga och problemlösande? Varför kan vi inte anpassa jobb till dem som utför dem så att du gör mer av det du är bra på och mindre av det som är svårare? Vad kan vi göra för att förbättra arbetssituationen för dem som ”behöver lite mera tid”?
Många av de lösningar på arbetslöshet som presenteras är ofta riktade mot de arbetssökande själva: Bit ihop och försök ännu hårdare. Utbilda dig, gå några kurser och skriv ett lite bättre CV.
Om vi i stället börjar acceptera att arbetsmarknaden skapar hinder för allt fler människor med eller utan funktionsnedsättning som de själva inte kan påverka, så förstår vi också att lösningarna inte finns hos arbetstagaren. I stället måste vi skapa bättre anpassade jobb och tillsammans med modeller som till exempel lönestöd hjälpa fler in på arbetsmarknaden. Kanske dela med oss av det arbete som finns?
Eller så måste vi bara acceptera att det inte finns tillräckligt med jobb åt alla, att en del hamnar utanför på grund av orsaker de själv inte kan kontrollera och därför måste kompenseras på ett rimligt sätt. Alla har rätt till ett drägligt liv oberoende av om du är född med den kognitiva förmågans privilegium eller inte.
Text: Frank Lundgren, regional koordinator på Steg för Steg
Foto: Sofia Jernström