HBL/SPT hade 6.1.2019 en intressant artikel om vilka frågor som engagerar väljarna i det kommande riksdagsvalet. Det är särskilt ungdomars sysselsättning och vårdreformen som väcker intresse. Det är förståeligt, ungdomarna är vår framtid och vårdreformen påverkar oss alla mycket konkret.
En av de frågor som väcker minst intresse är utvecklingssamarbete. Varför är det så? Orkar dagens människor inte engagera sig i människor från fattigare länder eller överöses vi av så många katastrofer att det känns övermäktigt? Vi kanske tänker att vårt stöd inte har någon betydelse?
Omtumlande möten
FDUV har bedrivit utvecklingssamarbete i Kenya sedan 1986, först genom att stödja en skola i Nairobi och nu i över tio år genom samarbete med vår systerorganisation KAIH (Kenyan Association for Intellectually Handicapped).
Vårt främsta mål är att stödja familjer och unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning. I dagsläge understöder vi cirka 2500 familjer i Kenya.
Jag har personligen besökt Kenya fem gånger – nu senast i december –, främst för att kunna rapportera om omständigheterna där och för att rapportera till Utrikesministeriet (UM) hur medlen används. (FDUV får ett årligt understöd från UM som beviljas via vår partnerorganisation Samverkan inom funktionsnedsättning, på finska Vammaiskumppanuus. FDUV betalar också en egen andel för samarbetet.)
Mina första besök var verkligen omtumlande. Omständigheterna är så annorlunda. Familjerna kämpar med mat för dagen och med brist på mediciner. Många människor upplever ett verkligt svårt lidande.
Jag måste medge att när jag ser all misär tänker jag ibland: Har vår hjälp någon relevans?
Ändå är det mycket som är lika. Familjernas oro för barnen, behovet av kamratstöd och glädjen när någon lyckas till exempel få ett jobb.
Jag måste medge att när jag ser all misär tänker jag ibland: Har vår hjälp någon relevans? Problemen är ofta strukturella, det förekommer mycket korruption. Kan vi vara säkra på att stödet når de familjer som verkligen är i nöd?
Ett litet understöd förändrar liv
Trots alla mina tvivel kring utvecklingssamarbete tror jag starkt på det. Jag har nämligen med egna ögon fått se hur ett litet understöd kan förändra människors liv.
Under ett besök träffade vi en grupp unga kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning som var utan sysselsättning och levde under verkligt usla förhållanden. De flesta kvinnorna accepterades inte av bygemenskapen och flera av de unga kvinnorna hade utnyttjats sexuellt.
KAIH samlade dessa unga kvinnor och erbjöd en yrkesutbildning till dem. Målet var att kvinnorna skulle bli självförsörjande. KAIH undrade om FDUV kunde understöda dem genom att köpa åtta symaskiner och undervisningsmaterial till en frisörutbildning och betala lärarlöner under två år. FDUV ville gärna understöda detta konkreta projekt.
Kvinnorna utstrålade något helt annat än vad de gjort några år tidigare. Det var en livlig och glad kvinnogrupp som trodde på en egen framtid.
Några år senare besökte jag gruppen igen och fick uppleva en stor förändring. De 16 kvinnorna hade nu lärt sig sy och gjorde kläder som de sålde och flera av dem hade blivit självförsörjande. De utstrålade något helt annat än vad de gjort några år tidigare. Det var en livlig och glad kvinnogrupp som trodde på sin egen framtid.
FDUV:s insats var blygsam, cirka 8000 euro, men den har haft en stor betydelse för dessa kvinnor. Deras framtid ser mycket ljusare ut och yrkeskunskap har gett dem självförtroende.
Utvecklingssamarbete behövs och har stor betydelse. Vi kan hjälpa mer än vi tror.
Lisbeth Hemgård, verksamhetsledare