Varför har du engagerat dig i DUV?
Min bästa barndomsvän hade en bror med Downs syndrom. Jag var mycket hos dem som ung och mamman var aktiv i DUV-föreningen. Mitt engagemang började med att jag deltog i föreningens utfärder med dem.
Sedan blev jag tillfrågad att ställa upp som simledare i föreningens simgrupp. När det 1983 blev vår tur att ordna simtävlingarna mellan DUV-föreningarna, som var en tradition på den tiden, deltog vi ledare i föreningens styrelsemöten. De märkte att jag förstod mig på administration och siffror och frågade om jag inte kan ställa upp som kassör.
När Gunnel Björkstam slutade som ordförande tog jag över. Jag tror det var 1989. Jag har minsann suttit på den här posten länge. Det här fältet är lite sådant att det fångar en, när man väl fått upp ögonen för det är det svårt att inte engagera sig.
En kollega till mig sa i tiderna att hon aldrig kunde vara med, att hon bara skulle gråta för att hon tycker så synd om alla medlemmar, men det är inte alls den känslan jag haft. När jag lärt känna de här personerna har jag sett att de är unika individer som har mycket glädje i sina liv. Vad har jag som ”normalbegåvad” för rätt att säga att jag har ett bättre liv? Jag tycker inte det här är en målgrupp att tycka synd om. Visst kan många familjer ha det tufft, men vi alla har det ibland bättre, ibland sämre.
Det är vår sak att se till att de har det så bra som möjligt och att de får det stöd de behöver så att de kan leva ett fullgott liv som vem som helst annan. Det faktum att jag inte själv är anhörig har många föräldrar sett som en fördel. Jag har kanske lättare att tala för allas del. En del föräldrar tycker det är svårt att tala så att säga i egen sak.
Vad är ni bra på i er förening?
Vi har människor med i verksamheten som har varit med länge. Det är förstås på gott och ont, men fördelen är att de som är med är genuint engagerade.
Det vi ordnar blir av, vi behöver inte inhibera för att vi inte skulle få deltagare. Vi har bland annat en ungdomsgrupp och en seniorgrupp. Vi brukar ordna teaterresor, julfest, vändagsmiddag och sedan några år tillbaka en årlig endagsutfärd i hemlandet. Vi hade en teatergrupp men letar nu efter ny dragare.
Vad borde ni bli bättre på?
Vi borde få med nya unga som kan se på verksamheten med nya ögon. Vi borde bli bättre på att både engagera yngre föräldrar och få fler yngre deltagare.
Har du tips på någon lyckad verksamhet som andra föreningar kunde ta modell av?
Våra endagsresor har varit jättelyckade! För oss har de varit en succé. Som resmål har vi valt finska trakter som vi tänker att medlemmarna annars inte besöker. Vi har varit till Kouvola, Kotka och S:t Michel. Nästa år ska vi åka till Saimen och Punkaharju. Då blir det också en övernattning.
Vad får du ut av att vara med i DUV?
Det mest givande är samvaron med målgruppen. Jag har fått insyn i en värld som jag annars inte skulle känna till. Jag tänker ofta att det känns bra att jag kunnat ordna något som de här personerna tyckte var roligt och som de annars inte skulle ha fått uppleva. Det är det som får mig att vilja fortsätta. Dessutom har min egen son varit med från första början och det har påverkat hans syn på människor och mångfald på ett positivt sätt.
Tycker du andra borde engagera sig?
Om man vill ha en meningsfull sysselsättning, det vill säga jobba med något som har betydelse, tycker jag det här är en bra verksamhet. Jag har definitivt fått ut mer av att vara med än vad jag har gett. Det är en möjlighet att växa som människa. Med rätt små insatser kan man göra stor skillnad för andra.
Text: Matilda Hemnell
Foto: Daniela Andersson
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 4/2024.
