Jippii, igen ett år närmare pensionen!
Så tänker jag en gång om året, och pensionsåldern närmar sig med stormsteg – vilken lycka!
Mina planer för den tredje åldern är i full gång, men mest av allt tänker jag på hur skönt det ska bli med den lugna morgonstunden och friheten att skapa dagen utgående från mig själv och mina egna önskemål. Det blir liksom söndagsmorgon varje morgon: lugnet, radion som spelar i bakgrunden, morgonens nyheter och så en koll på väderleken som styr dagens program.
Majoriteten av personer med intellektuell funktionsnedsättning är pensionerade nästan hela sitt vuxna liv.
I möten med äldre personer med intellektuell funktionsnedsättning blir den här diskussionen om den stundande pensioneringen konstlad. Alltså att vänta på vaddå som pensionär!?
Majoriteten av personer med intellektuell funktionsnedsättning är pensionerade nästan hela sitt vuxna liv. Livet består av ett hemmaliv på en boendeenhet eller i egen lägenhet och vardagarna tillbringas på en enhet för sysselsättning.
Hur blir man pensionerad från ett sådant liv? När blir man pensionär? Vad ändrar och – fram för allt – vilken är den positiva förändringen som många av oss ser framemot?
Samtal om åldrande
Jag har under året träffat så kallade 50+-grupper vid ett antal enheter för daglig verksamhet. Tanken med grupperna har varit att öppna upp för en diskussion om åldrandet. De kunde kallas något av en studiecirkel om åldrande.
Deltagarna har delat med sig av hur de märker att de åldras. Om hur ansiktet ser annorlunda ut då de ser sig i spegeln. Om hur det är svårt att komma ihåg allting. Om hur de ibland känner sig styva och att balansen blivit sämre.
Det behövs diskussioner och konkretisering om hur livet kunde se ut i framtiden. Men det behövs också strukturer som möjliggör ”pensionering”.
Men att diskutera hur deltagarna i gruppen önskar att livet ska vara sedan när de inte mera deltar i daglig verksamhet – när de blir pensionerade från verksamheten – då blir det svårare. Någon ser framemot lugnet hemma i gruppboendet, någon säger att det blir mera tid att vara med sina syskon, men i alla grupper kommer kommentaren: ”Jag tänker inte sluta jobba”.
För många av oss är det bekanta det trygga, och i synnerhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning kan det vara svårt att föreställa sig ett annat liv än det man har. Därför behövs det diskussioner och konkretisering om hur livet kunde se ut i framtiden. Men det behövs också strukturer som möjliggör ”pensionering”.
Dags att tänka nytt
Det är 20 år sedan jag själv började inom omsorgen. Jag kommer så väl ihåg ett möte där man inom daglig verksamhet diskuterade hur många sängar man skulle skaffa till enheten för att alla äldre skulle få sina vilostunder.
Som ny inom omsorgen var min spontana kommentar: ”Varför får de inte stanna hemma och ta det lugnt och vila i sin egen säng när behovet faller på?” Det var inte möjligt för det fanns inte personal på boendeenheterna dagtid.
Det är dags att utveckla verksamheten så att även personer med intellektuell funktionsnedsättning får möjlighet att vänta på sin pensionsålder.
Men det hela utvecklades till att de äldre fick kortare arbetsdagar och verksamheten vid daglig verksamhet blev ”klubben”. Personalresurserna justerades. Tack till mina dåvarande förmän för att ni var beredda att tänka utanför ramarna!
Trots att det skett framsteg återstår en hel del arbete. Vi fungerar inte på samma villkor i livets olika skeden. Systemen och ekonomin styr. Det är dags att utveckla verksamheten så att även personer med intellektuell funktionsnedsättning får möjlighet att vänta på sin pensionsålder.
Text: Susanne Tuure, teamledare för familj, läger och förening, koordinator för familjearbete
